sexualupplysare och bokälskare

Jag har ju väntat länge på den här boken, kanske sen jag först fick veta att serien om Leo Junker skulle bestå av fyra delar. Det är ju fantastiska Christoffer Carlsson som skrivit Den tunna blå linjen som ges ut av Piratförlaget. 

 

Det känns ganska dubbelt att läsa CC´s böcker. Han är en av få författare vars böcker jag verkligen längtar efter, men när boken väl kommit vill jag läsa den så långsamt som möjligt. Vissa sidor och stycken läste jag om för att dra ut på själva lästiden <3 

 

Ofta när en författare använder en och samma karaktär i flera böcker brukar dom vara skrivna så att en kan hoppa in vilken del som helst. En av mina mest slitna meningar från PS-tiden var "Dom är helt fristående, du behöver inte ha läst 1, 3 eller 7 delar innan. Det går så bra så", och ibland stämde det ju? Men kanske inte alltid. 

Vad det gäller CC´s böcker om Junker skulle jag rekommendera att läsa från del ett till fyra, inte ta någon i fel ordning utan läs från början till slut. Då fattar en alla karaktärer, utveckling, relationer och handlingar. Sabba in det genom att läsa i fel ordning. Det är för bra för att sabbas. 

 

 

I fjärde och sista delen ska Junker och hans närmsta kollega Birck lösa ett fem år gammalt brott, en kvinna som har sex mot ersättning har mördats men brottet har aldrig blivit löst. Tills Grim nu ber om Leos hjälp med att lösa fallet. Birck och Leo får en vecka på sig av sin chef att lösa fallet, samtidigt som Leo försöker förstå varför Grim vill att just detta fall ska lösas. Relationen mellan Grim och Junker är så jäkla fint och realistiskt beskriven. Hur vänskap gör en beroende av en annan människa, att en bokstavligen är beredd att göra vad som helst för en annan människa fastän en gång på gång blir sviken. Eller sårar själv. Viktiga relationer kan ju överleva i princip vad som helst, så länge minst en person kämpar.

 

Det som jag tror fascinerar mig mest är Leos dubbla roller. En polis med viktig position, men som gång på gång bryter mot lagen av olika anledningar. Han låter vänskapen till Grim stå över allt annat, samtidigt som den relationen hela tiden gör Leo sårbar. Men det är väl så med riktigt viktiga relationer, en kan göra vad som helst för den samtidigt som en vet att den när som helst kan krossa en.

 

Och jag kom på mig själv att bli riktigt jävla avundsjuk på CC, för det är så överjävligt bra språk. <33 Vid en specifik scen hörde jag mig själv skrika till? För det var så genialt. CC har en förmåga att beskriva scener på ett sätt som överensstämmer med verkligheten, så som det kan kännas i verkliga livet. Att en händelse kan kännas i flera timmar/dygn och år och på så sätt tar mer plats även i skrift. Medan andra händelser bara sker och går över på några meningar. Förstår ni hur jag menar? Jag tycker att det är så briljant att jag inte vet var jag ska ta vägen.

 

En sista grej som också stannar kvar länge är ju hur kriminella poliser beskrivs. Att de köper sexuella tjänster, utnyttjar andra, skyddar andra kriminella kollegor osv. Det är ju riktigt intressant och jag funderar ju ofta över hur många fall som bara ignoreras, sopas under mattan eller faller mellan stolarna. Jag tänker ju att det måste ske? Det kanske inte är värre än att folk inom andra yrkesområden, men det känns ju ändå så? Men men, det kanske bara är jag som tänkte på det när jag läste denna bok. Om du gillar smarta deckare, fantastiskt språk och beskrivningar av en lång relation mellan två vänner - läs! Den tunna blå linjen får fem av fem palmer.