Pappa

I dag är det sex år sen du dog! Sex år!! Det är ju helt sjukt. Orimligt. Jag kan inte få ihop det i min hjärna att det redan gått sex år. Eller att du missat så mycket av mitt liv. Så många tillfällen du skulle uppskattat och mängder av fantastiska tillfällen där du inte deltog. Helvete pappa, du har missat så mycket. 


Och jag har insett att jag inte sörjer dig som förut. Men Pappa, det händer att jag drabbas av sorg. inte sådär hjärtkramande, golvande sorg. utan mer vardaglig sorg. hur glad du blev när det fanns ananas i salladsbuffén, att du skällde ut nån på Coop för att det finns för få sorters folie, hur du ringde och spelade in låtar som jag gillade på mitt mobilsvar. hur du kunde äta samma rätt 15 dagar i rad, för det var alltid lika gott. sånt saknar jag, pappa. jag saknar dig.

Men jag saknar dig inte som förut. Jag är mer häpen över att du är borta? Kan det ha gått så långt nu? För död vet jag ju att du är, och att du inte kommer tillbaka. Men när det kommer till just begreppet tid blir det kortslutning. I går firade jag fyra år och två månader med E. I dag har du varit död i sex år. Även fast jag har dessa tidsskillnader på print, vill min hjärna inte foga samman dessa hänseender.

Och det finns dagar då jag är rädd för att glömma dig. Att jag ska vakna en dag och inte minnas din doft, hur din röst lät eller minnas alla dina citat. Vem fan är jag då den dagen jag inte längre minns dig? <3 


2 kommentarer
Fridah

Åh jag tänker på dig <3

Emily

<3 älskar dig