Separationen

Jag hittade Separationen som är en roman av Katie Kitamura och ges ut av förlaget etta på biblan förra veckan. Omslaget är ju helt otroligt. Det säger liksom ingenting och så mycket på samma gång. Kan lika gärna vara en treåring som en känd målare som gjort det, fattar ni hur jag menar? 
Om jag fattar rätt är etta ett under-förlag till förlaget Sekwa? Sekwa ger ju ut franska författare, men etta kanske ger ut andra länder? 
 
Hur som helst. Boken handlar om en kvinna som separerat från sin man som ständigt var otrogen mot henne. Bara det att dom inte har sagt det till någon, eller gjort något offentligt statement. Utan de har flyttat ifrån varandra och inte pratat med varandra på en månad när kvinnans svärmor ringer och vill att hon ska hitta sonen. Christopher som han heter har rest till Grekland för att slutföra ett bokmanus och nu är mamman orolig. 
- allt det här står på baksidan plus att det här är en bok om otrohet, och att ha modet våga betrakta sig själv? Att författaren har"visuell fantasi" och "river fasader" - alltså snarki barki vilken tråkig bok. 
 
Det som fick mig att ens fortsätta läsa den här boken var att jag hela tiden tänkte och hoppades att det snart skulle komma en mening som gjorde det hela intressant. Men det fanns liksom inget driv i historien som hade kunnats göra intressant/makaber/vidrig/sorlig. Upplägget är ju följande: ett gift par separerar, den ena personen försvinner och den andra ska leta efter den fastän känslorna mellan dom tagit slut. Men det hade lika gärna kunnat vara 224 sidor om en person som går och handlar filmjölk. Ibland när jag läser böcker likt denna kan jag känna mig dum, att jag "borde fatta", men jag har insett att det sällan är något att fatta, utan att böcker bara är dåliga 
 
Jag kan rekommendera boken till dig som gillar att läsa lugna böcker där det typ inte händer något, där handlingen är lika stormig som en slät kopp kaffe. Kanske är den bättre på originalspråk? Kanske inte alls. Det fanns liksom noll djup i boken och inte ens delar som hade kunnat vara sorgliga var det. Utan bara platta och kalla. Tänk dig ett hem där allt är helt vitt och typ den färg som sticker ut är beige. Så är den här boken. Separationen får typ 1,5 palm. 
 
Författaren Katie Kitamura, som jag förmodligen inte kommer läsa något mer av.