Bara ha roligt
Jag har läst Bara ha roligt av Maria Maunsbach som ges ut av Brombergs förlag. Och jag kan inleda med att säga att jag aldrig någonsin varit så tacksam över att jag är kär i och gift med en kvinna. Nu blev ju inte jag kär i E bara för att hon är icke-man, det är inte så jag menar. Men det jag kan säga att om vi någon gång (käre gode gud och de sju som dvärgarna) att vi väljer att gå skilda vägar, då har jag väldigt svårt att se mig själv med en man. Och det kände jag genomgående. För herre gud i himlen vilken fullkomligt vidrig man som tas upp i den här boken.
Boken handlar om Lydia, bor i Malmö och som mest minglar runt. Hon tycker om att dricka öl, hänga med vänner och ha sex. Men hon verkar också drömma om kärleken, den där stora, omvälvande och ljuvliga kärleken som på något mirakulöst sätt ska leda till en stadig relation. Och så träffar hon Johannes. Han är äldre, har haft flera långa relationer och har också ett barn, som han hemskt gärna vill att Lydia träffar.
De börjar dejta, ligger och blir ganska snart en del av varandras liv. Lydia går upp i relationen, skapar plats för Johannes i sitt liv och kan tänka väldigt mycket på honom. Han vill såklart också ses, men tjatar mest om att Lydia ska träffa hans unge och allt sker liksom på hans villkor. Som att det är han som bestämmer. Lydia har ju längtat efter den där stora relationen länge och har verkligen velat gå upp i något. Och det kan jag ju verkligen känna igen mig i, den där sjuka längtan av att få att bli ett par, höra samman med någon och bli någons partner. Det kan jag ju känna igen mig i, och jag kan också känna igen mig när det inte blir samma svar tillbaka. Och det är så jävla jobbigt att läsa om det. Hon gör plats, hon lagar långkok och hon donar. Han behöver egentid, han behöver vara med sitt barn (vilket är helt förståeligt!! Det är resten som är obegripligt!) och han är ständigt pank. Vilket han också påpekar ganska ofta. Så vad har vi? En kvinna som vill ha en relation, som planerar, genomför och betalar för allt. Och en man som behöver egentid och som mest gnäller…
Fan vad jobbigt det var att läsa. Och jag tror tyvärr att jag var så irriterad på karaktärerna att jag inte kunde tycka om boken. Jag bara störde mig på att hon gav så mycket. Och att han gav så förbannat lite. Och jag kom på mig själv med att tänka – har folk inte kommit längre? Harvar folk runt med samma tankar, ångest, problem och skit som jag gjorde när jag var typ 19? Det är ju sjukt. Kanske skulle boken kunna få fem för att jag fick så mycket ångest när jag läste den och när jag tänker tillbaka på den? Fast istället får Bara ha roligt två av fem palmer, för jag fastnade aldrig. Det kändes bara som en enda lång transportsträcka av huvva.
