Sången om en son

Jag var på ett seminarium under Stockholm Pride där Joel Mauricio Isabel Ortiz pratade om sin bok och jag har för mig att fokus var erotik och hbtq-litteratur? Minns inte riktigt. Och när jag fick höra om Sången om en son blev jag lockad. Kanske framförallt för att det pratades om att det var så många som hade läst den och som verkligen tyckte om det och kunde känna igen sig i historien. Samtidigt som författaren pratade om att det var en del tuffa scener. Sången om en son är skriven av Joel Mauricio Isabel Ortiz och ges ut av Norstedts.

Och visst är det så, det finns en hel del starka scener som innehåller mycket alkohol, droger, sex och ångest. Avgrundsjup ångest, detaljerade sexscener och mycket fylla. Det är högt tempo, mycket händelser, och mycket svarta känslor. I början kände jag att jag läst samma historia gång på gång. Det finns många andra böcker som har grova sexscener, mycket fylla och mycket droger. Det kändes liksom inte som något nytt. Det som kanske skilde från annat är att karaktären arbetade som skådis och använde ett annat pronomen än hon/han. Men i övrigt, inget nytt under solen. Och jag var rent ut sagt uttråkad. Det finns inget som går igång hos mig när folk har hårt sex med främlingar eller gnuggar in kokain i tandköttet. Och det är bara jobbigt att läsa om ångest, missbruk och smärta. Speciellt när jag inte direkt kan relatera till händelserna.

- Och jag vet inte, men jag kan bli ganska irriterad på författare som omskrivs/omtalas som några som skriver mycket om sex, ovanligt om sex, speciellt om sex, extraordinärt eller smutsigt om sex. Och sen är jag väl kommer till sexscenerna så känner jag ingenting. Inget som jag inte läst förut. Men det kanske ligger mer hos mig som läst miljoner sidor om sex och erotik i en salig blandning? Vad vet jag?

 

Men det finns något som blommar upp och som vänder historien, som ger den en annan dimension – att hen är adopterad och bestämmer sig för att prata med sin adoptivfar som har något slags missbruk. Adoptivmamman dog när hen var liten, och relationen till adoptivfadern har kantats av olika slags misshandel. Och det dyker upp en del om adoption genomgående, bland annat när hen får en snedtändning på en av kollegorna som själv adopterat. Hur hen då som adoptivbarn själv ska ”godkänna” och ”acceptera” andras beslut att adoptera. Och det är ju en väldigt stark scen. Oavsett vad en tycker om adoption måste en ju känna till om vad det är för slags process som vuxna människor går igenom för att de anser sig ha rätt till ett barn.

Är en samma målgrupp som huvudkaraktären kanske en känner igen sig en hel del. Jag jobbar med målgruppen dagarna i ända och kunde väl känna igen en del från mitt arbete och mina studier. Men det var något som saknades. Kanske hade jag behövt mer text? Efter att den djupnar ytterligare kommer det in en person i hens liv som förändrar mycket. Och dom scenerna var bra, men kändes också lite väl förväntade. Äsch, jag var helt enkelt ganska trött på boken ganska tidigt och blev aldrig riktigt berörd. Sången om en son får två av fem palmer.

 
Norstedts adoption missbruk
0 kommentarer