sexualupplysare och bokälskare

Jag har läst Anna Hages bok 30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme. Den ges ut av Forum bokförlag. 

 

Jag var inte ens född när Olof Palme skjöts till döds på Sveavägen, men jag har ändå påverkats av det hela mitt liv. Olof har alltid varit en person som vi pratat om hela min uppväxt. Mitt favoritavsnitt i mitt favvo-program Från A till Ö var bokstaven D, där dom pratade om Demokrati och Hedvig åkte för att hälsa på Olof som förklarade varför samhället behöver demokrati. Om ni inte har sett det, pausa jobb/plugg och se det. Finns på Öppet arkiv. 

 

Hur som helst. Jag har läst mycket om Olof och hans arbete, jag har sett dokumentärer och jag minns fortfarande mittuppslaget i Expressen när Christer Pettersson erkänner att det var han som skjöt Olof Palme. Minns ni också det? Han ligger på sin dödsbädd, förmodligen hög av mediciner och smärtlindrande, och dom väljer att besöka sjukhuset och göra en intervju. Jag har egentligen varit röd så länge jag kan minnas, men just nu hoppar jag väl inte av glädje när Stefan snackar om hårdare straff osv. Deras kriminalpolitik är omänsklig. Men det här ska inte handla om mina politiska åsikter, utan om Hages bok. 

 

Hage var alltså 17 år när hon försökte rädda livet på Olof Palme. Hon satt i en bil och såg hur han föll, och hon gick undersköterskeutbildningen på den tiden. Så jag tänker att det ligger något i hennes natur att kasta sig fram och vilja rädda livet på en främling. Hon dras in i utredningen som första vittne till händelsen och media, samhället och "privat-detektiver" är ute efter henne. De dyker upp i skolan, mailar henne, kommer till hennes jobb, ringer, skriver och fejkar intervjuer. Om en är vittne till ett brott kan det hända att en blir förhörd en-två gånger, eventuellt skriver media något om det. Tänk att detta fall fortfarande utreds. Vilket innebär att hon varit mer eller mindre aktuell i över 30 år. 

- först tänkte jag att en är ju ändå nästan myndig som 17 år. Men sen tänkte jag tillbaka på min egen tid som 17 år. Jag ägnade varje helg åt att sova med HT i Maddes källare. Vi ägnade varje måndag efter skolan till att hänga på Birger och äta brownies. Min största oro i livet var nationella provet i engelska. Det var först när jag tänkte på mig själv som 17 år som det blev tydligare för mig vilket jävla helvete hon fick gå igenom. Förhören med polisen, vittna i rättegångarna, jagas av media och hängas ut gång på gång. Det är helt ofattbart att de gjorde så mot ett barn. På ett plan kan jag fatta att alla ville en och samma sak - hitta den som mördade Olof Palme. Men hur kom det sig att ingen någonsin stannade upp och tänkte över vad det gjorde mot Hage. Det hade kunnat skötas på tusen andra sätt. Typ gett henne en varm filt mot chocken under natten på Sveavägen, ett vittnesstöd under rättegångarna, någon som förklarade hur den juridiska processen skulle gått till osv. 

 

Jag tyckte om den här boken, men jag tyckte att det var lite väl platt på vissa ställen. För oss som inte var födda 86 hade det varit intressant med lite mer om det årtalet, lite mer bakgrundsbeskrivning. Och jag hade velat ha hella händelseförloppet i ett svep, ur hennes perspektiv. Det var lite väl korta stycken och jag hade velat ha mer om henne, mer om tiden, mer om den juridiska processen. Nu var det bara fokus på Hage och hennes känslor, vilket såklart var bra, men som sagt kändes det lite platt. En får följa med henne till terapeuten och ta del av dom samtalen och framstegen, vilket var superintressant och givande! Jag hade önskat att det var lite mer fördjupat på ett liknande sätt kring hennes roll som vittne.