För att väcka hon som drömmer

Jag insåg när jag sökte efter bilder på författaren Johanna Nilsson att jag faktiskt läst en bok av Nilsson tidigare. Gilla hata horan och om jag minns rätt älskade jag den. I alla fall, För att väcka hon som drömmer ges ut av Rabén & Sjögren
 
Jag inleder med att säga att jag inte skulle rekommendera den här boken till en person som någon gång haft negativa tankar om sin kropp, om mat, om träning, om kläder osv. Dvs alla människor. Jag kan tyvärr inte rekommendera den här boken till någon för jag gillar inte upplägget alls. Jag har full förståelse för att en behöver skriva om svåra ämnen, diskutera ätstörningar, självskadebeteende, psykisk ohälsa, självmord, abort, våldtäkt, övergrepp, misshandel osv. Att det måste finnas böcker, filmer, dikter om dessa ämnen för att ständigt hålla diskussioner vid liv. För det behövs verkligen! Det behövs som underlag till diskussioner i skolor, för att väcka liv i debatter, uppmuntra till forskning, sätta fokus på viktiga frågor där folk behöver hjälp/stöd/insatser. 
 
Men jag tycker inte att den här boken gör det på rätt sätt. Jag tycker inte att rätt väg att gå är att beskriva in i minsta detalj hur en karaktär hetsäter varje natt, hur den springer i minusgrader, hur den svälter sig, vad den äter exakt och på vilka tider, hur den gör allt den kan för att gå ner i vikt. - för att om jag som 12-100 år gammal läser den här boken med minsta lilla tvivel på min kropp, så har jag här en perfekt manual för hur jag kan gå ner i vikt. Hur jag kan koppla samman hetsätning, kräkningar, svält, hård träning med andra problem som sker i min värld. Den här karaktären kopplar samman viktnedgång med att hennes mamma ska överleva cancer. 
 
Jag tänker att det går att skriva om ätstörningar, självskadebeteende och psykisk ohälsa på andra sätt än att leverera en meny, exakta beskrivningar av fysiska aktiviteter kopplat till de euforiska känslorna som karaktären upplever när hon går ner i vikt. Det måste gå att prata om det på andra sätt. Visst beskrivs allt hemskt också, all ångest, att hon ständigt fryser, att hon får ont i kroppen av att ligga i sin säng för hon känner benknotorna, att hon har näsblod regelbundet osv. Allt det finns såklart med. Men också med en tanke om att det är värt det? För hon är så styrd av sin sjukdom. Jag som inte haft anorexia eller bulimi och passerat tonåren kan se att det är en sjukdom. Att hennes hjärna är skev och det hon gör är direkt livsfarligt. Jag som vuxen kan utläsa mellan raderna hur mycket ångest hon har och hur jävla piss hon mår. 
- hade jag läst boken för tio eller femton år sen hade jag fått en komplett manual för att gå ner i vikt. Då hade jag väl kanske tänkt att hon har någon ätstörning men inte direkt fattat hur allvarligt det kan vara. 
 
Det är Josefin som bor utanför Falun som är huvudkaraktären. Hon växer upp i en kristen familj och en dag får hennes mamma cancer i magen. Hon träffar en kompis i kyrkan som också har massa problem som tar alldeles för mycket plats i hennes liv på flera olika sätt. Och dessutom hatar alla kristna bögar. Alltså det var så tröttsamt. För visst, jag fattar att det finns kristna som är mot homosexuella. Det finns mängder av folk som inte är kristna som också gör det. Men jag suckade högt över att dom bara var mot homosexuella "för att det är så". Det kändes ganska ogenomtänkt? Tråkigt? Den delen gav liksom ingenting till storyn men jag vet att det ändå påverkar unga homos som läser boken. Den sortens självhat får bara vatten på sin kvarn. 
 
För att väcka hon som drömmer får inget betyg eftersom jag inte kan rekommendera den till någon med gott samvete. 
Författare Johanna Nilsson
Rabén & Sjögren religion ätstörningar
0 kommentarer