öppet brev till män

jag hamnade mittemot en man på tuben, jag läser bok och lyssnar på podd. han säger något och jag svarar att jag inte hör. det upprepas en gång och sen pausar jag för att lyssna. jag har ändå lärt mig att vara artig. han frågar om mitt ursprung, gissar på Sydamerika och granskar min kropp. jag svarar inte. han fortsätter prata, jag pausar podden igen och han förklarar att han tycker att jag är vacker. han väntar nog på ett tack, ett fniss, lite rodnade kinder. han får tomma, trötta ögon till svar. till sist går han av tuben. betyder det att jag vann? knappast. så länge vi har män som tar sig rätten att granska, bedöma, kommentera kroppar är vi alla förlorare. 

och kom inte dragande med "det var bara en komplimang!" för det är aldrig det. 1) jag vill inte bli granskad. jag skiter i vad folk tycker/tror om mitt utseende. andras tankar har noll värde hos mig. 2) jag hamnar automatiskt i någon slags skuld till personen. om jag skulle blivit glad hade jag kunnat vara enkel, billig, lättlurad och hade jag blivit ledsen/arg hade jag kunnat vara otacksam, hora, vidrig och ful. att jag inte bad om en bedömning räknas inte, för makten kring situationen är inte min.

öppen fråga till män: när lär ni er att kommentera utseenden, bedöma kroppar och att det är accepterat att säga det till någon? vem lärde er detta? var det infon ni fick när jag satt och doppade tamponger i ett vattenglas inne i klassrummet på lågstadiet? eller hur lärde ni er sånt? innan du öppnar käften och ska ge en "komplimang", tänk då ett varv till: vem vill ha den här infon, har jag rätt att göra den här bedömningen eller ska jag vara tyst? svaret är: var tyst. 

(null)


#1 - Nerdy

Suck... Håller med dig så mycket! Det är så jävla tröttsamt att man aldrig får vara ifred. Men de flesta män tror ju att deras åsikter betyder så mycket. Är guld värt. Skulle en sån kommentar inte uppskattas blir de så chockade och kränkta, för det finns liksom inte i deras värld att de inte är lika viktiga för oss som för sig själva!

Vet själv när jag kom hem från jobbet kl 7.30 på morgonen (jobbade natt) och en man var på mig med kommentarer och blickar. Jag försökte först ignorera honom, för jag orkade inte lägga energi på honom. Efter 10 timmars jobb inom psykiatrin var jag trött. Men han gav sig inte. Blev fly förbannad. Liksom, kan jag inte ens få gå hem, trött och sliten utan att bli sedd och behandlad som ett jävla köttstycke. Sån idioti!

Så jag förstår dig och håller med dig!