Bara lite blod

Jag vet att jag köpte den här boken på bokmässan för två år sedan men att jag sen glömt bort den. Men sen fick jag den som läsex från Pocket Shop när jag var där på kisspaus och slukade den framför poolen på Kreta. Anna Dahlqvist har skrivit Bara lite blod som ges ut av Atlas.

Hon har besökt Kenya, Bangladesh, Uganda, Indien och USA för att prata om mens. Och vid första tanken på en hel bok om mens kanske inte fattar vad det ska vara bra för? Eller hur en kan få ihop en bok om det? Men det finns mängder av forskning, hela mässor och möten som bara ägnar sig åt mens. Det handlar inte bara om mens, utan även om mänskliga rättigheter. Och varför då? Såklart finns det mängder av anledningar till varför vi fortfarande behöver prata om mens på såväl nationell som internationell nivå. Men kanske främst för att många av dom som har mens missar utbildning och arbete i olika utsträckning. Och att alla inte har tillgång till rent vatten, mensskydd och värktabletter när det behövs. Här i Sverige är det mängder som sjukskriver sig pga mensvärk, mängden blod och hur en påverkas av allt som händer i kroppen. I andra delar av världen handlar det om att det inte finns tillgång till mensskydd som gör att en inte kan gå i skolan/gå till jobbet dom dagar en blöder som mest. I en del områden i världen innebär det att en blir instängd i sitt hem eller på en plats för att det ingår i den kulturen en kommer från.

Genomgående nämner Dahlqvist strukturella, kulturella och religiösa tankar/idéer/lagar/normer som påverkar och förstör människors vardag och liv. Det borde egentligen vara ganska enkelt – om det inte finns tillgång till rent vatten, mensskydd eller för delen förståelse för hur en mår med alla hormoner, smärta osv. Då borde en förstå att det ställer till det som fan och begränsar människor som inte har vatten och/eller mensskydd.

-       Och kalla mig galen, men det är knappast någon slump att det ser ut som det gör och att det är kvinnor som drabbas och att det får fortsätta. Hade det varit något med pungen, sperma eller skäggväxt då hade det sett helt annorlunda ut. Och jag kan liksom bli fullkomligt jävla galen att världen är så jävla ojämlik! Mens är en förutsättning för att det ska bli barn och för att samhällen ska fortsätta leva vidare – då borde det förslagsvis även fungera att ha mens de omgångar som det inte blir bebisfabrik.

Och jag tänker att jag är så jävla trött på att jämföra med exempelvis skägg. Varje gång det pratas om gratis mensskydd är det alltid någon som kontrar med gratis rakhyvlar. För en person som inte rakar sitt skägg blir inte frånvarande från skola och arbete. Den får inte vidriga smärtor eller käkar mängder med tabletter för att kunna stå på benen. Och även om skägg kan vara mer eller mindre hygieniskt, så sabbas inte kroppen av att skägget inte avlägsnas. Men så blir det ju faktiskt om en inte tar bort mensblodet. Det kan bildas sår, utslag, svamp, bakteriella besvär, klåda och annat helvete som nerblodade kläder och möbler. Utöver det handlar det otroligt mycket om stigma, tabu och ångest. En person som inte rakar sig utsätts inte för skam, skuld och äckel. Men det gör personer som har mens.

 

 Den här boken skulle jag kunna skriva om i hundra år. Jag hann bli förbannad ett dussin gånger under tiden som jag läste. Jag fick också för mig att jag ville plugga vidare och skriva en uppsats om det. Och jag fick också en känsla av att jag vill arbeta med mens och mänskliga rättigheter framöver. Hur det ska gå till vet jag inte än, men en dag ska jag göra det. Bara lite blod får fem av fem palmer.

 

Fotograf: Märta Thisner

Karlstad

Vi har haft en fantastisk lång-helg i Karlstad fylld med Mia Skäringers fantastiska show No More fucks to give, besök på Sandgrund, frunch på stan, mycket vila och mysiga middagar. Så jäkla skönt och mysigt 😊❤️

(null)

(null)

(null)

(null)

Stopp min kropp

I går hängde jag med Lill-trollet hela eftermiddag och kvällen, så jäkla mysigt! Vi lekte utomhus, kollade på Pippi Sumsum (Långstrump) i hundra år, åt rårakor och läste massa Alfons. Eller jag skrev om Alfons mentalt eftersom dom gamla är så vansinnigt dåliga, skandal! 

Och när vi var i parken kom ett barn fram och la sin hand på mini-L som klart och tydligt sa "nej". Och jag sa att det var en kompis förmodligen ville leka, och då visade hon att hon hellre ville leka själv med sin snäckformade kakform. 

Och på något sätt kändes det så himla bra, att hon redan nu kan säga ifrån när hon inte vill. Den som var med ungen försökte med att den inte menade något illa. Och jag sa att hon bara ville vara själv, inte mer med det. Jag ska inte slå på för stora trummor och analysera iväg. Men jag kan bara hoppas att alla barn lär sig att sätta sina egna gränser, lär sig integritet, kan namnen på olika kroppsdelar och kan respekteras från start. 

(null)

(null)

(null)

En helt vanlig familj

Jag hittade den här på bibblan och kände väl hur hjärtat hoppade över några slag – en ung kvinna som misstänks för att ha mördat en man. Rädslan över att det skulle vara för lik min roman fick mig att kasta mig över den. En helt vanlig familj är skriven av Mattias Edvardsson och ges ut av Forum bokförlag.

Stella, som den unga kvinnan heter växer upp med mamma Ulrika som är jurist och pappa Adam som är präst. Hon har även bästisen Amina. Boken utspelar sig i Lund vilket innebär att jag hade noll koll på gator, adresser och platser. Och det brukar väl inte spela någon roll egentligen, men det kändes som en brist när samma platser nämndes gång på gång och jag verkligen inte kunde föreställa mig något. Och det var inte heller så att det var supermycket miljö-beskrivningar.  

Boken är indelad i tre delar som berättar samma historia ur varsitt perspektiv, vilket var riktigt snyggt och spännande gjort. Inom respektive del får en också ta del av deras familjehistoria på olika sätt, samt lite bakgrund till varför Stella nu sitter häktad för mord. Dåtid vävs samman med vad som hände samma dygn som mordet ägde rum och kommande dagar samt hela rättegången. Det krävs många sidor för att få ihop det och jag hann inte tröttna en enda gång på 450 sidor. Rent fördomsfullt kände jag att pappa-delen kändes mest realistisk, eftersom boken är skriven av en man som jag gissar är i samma närhet som författaren själv. Dotter-delen kändes inte lika realistisk och mamma-delen läste jag väldigt hetsigt för att jag ville få reda på hur det egentligen hade gått till.

Stella är 19 år, jobbar extra på HM och räknar ner dagarna tills hon får lämna landet och backpacka i Asien. Vid sin sida har hon bästa vännen Amina som är hennes raka motsats på så många olika sätt. Hon har hett temperament, står upp för sig själv och har lätt för att få utbrott. Hon har perioder av hångel och knark framför skola och ansvar, handbollen som hon ansetts vara lovande inom lägger hon på hyllan och ser egentligen inte så mycket mening med allt. Skoltrött, livstrött och förbannad på nästan allt och alla. Amina sköter sig i skolan, har kommit in på läkarlinjen, fortsätter med handbollen och skippar knarket och snubbarna. 

Ulrika och Adam bryter såklart ihop, hur ska föräldrar kunna reagera när deras barn häktas för mord? Som jag skrev ovan så känns Adam-delen mer realistisk medan Ulrika-delen mer stressande och forcerad eftersom det närmade sig slutet. Det intressanta är hur deras olika yrken får ta del i det som händer och hur de reagerar. En präst som alltid förväntas tala sanning, som alltid vill alla väl och som är rättvisan själv. En jurist som kan lagboken utan och innan, som kan varje moment inom rättsprocessen och vet hur skört det är. Hur mycket är en villig att svika sina ideal och det som en alltid trott var rätt för att skydda sin familj? – nu när jag skriver detta så känns det kanske lite väl klyschigt? Hade det varit en som jobbar på bank och en konstnär hade det liksom inte gått att låna lika mycket av respektive yrke, hänger ni med på hur jag tänker? Men även fast det känns lite klyschigt så håller det hela vägen. Jag vill veta vad som har hänt, jag vill förstå varför alla karaktärer gör som dom gör och jag vill läsa klart det. Och jag skulle inte bli förvånad om det sen blir en serie eller film av boken. 

Det är riktigt hemskt att läsa om hur Stella behandlas i häktet, få ta del av allt hon utsätts för och vad som hänt henne i tidigare år. Och det liksom vägs upp på något sätt när en får lära känna henne och relationen till Amina. Den kommer ju fram i alla tre delar och det är en väldigt fin vänskap dom har. Det liksom väger upp på något sätt allt det andra hemska som händer. En helt vanlig familj får fyra av fem palmer. 

 Fotograf: Caroline Andersson.

Helgen

Vilken helg! Jag har hängt strax utanför Stockholm hela helgen och utbildat nya sexperter. Och jag hinner ju glömma bort mellan varven hur kul det är med utbildning, eftersom jag gör det så sällan numera. Men det är så kul! Att få lära andra människor massa saker som bara jag kan formulera på mitt sätt. 

Det var en grundutbildning inom sexperterna så vi gick igenom: könens anatomi, positiva budskap, fin och fulsex, hiv och könssjukdomar, samtalsmetoder osv. Såå himla kul!!
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)