sexualupplysare och bokälskare

Jag har läst flera av Caroline Engvalls böcker och jag kan ju inte låta bli att väldigt illa berörd varje gång. Judasvaggan ges ut av och anledningen till det är lika enkel som svår: för att dom är inspirerade av verkliga händelser. Det är kanske en dubbel mening, men i random deckare där hemska saker sker kan en liksom bara bläddra förbi alla hemskheter, men med Engvalls böcker vet jag att hon förmodligen suttit i intervjuer med folk som blivit utsatta för samma saker som henner karaktärer blir. Och då känns det lite extra under hela läsningen. Engvall är sedan många år tillbaka den i Sverige som är mest kunnig och insatt i ämnen som handlar om barns utsatthet via nätet, självskadebeteende, sex mot ersättning osv. Och även denna bok kretsar kring dessa ämnen.

Precis som Ärren vi bär handlar denna bok om journalisten Lovisa Ling och polisen Ulrika Stenhammar. Jag tror nog att det här kan ses som en fristående uppföljare till Ärren vi bär, men jag skulle rekommendera att läsa ävb först och sen Judasvaggan.

Dock så finns det något negativt med både den här och den förra boken, upplösningen kommer lite för fort och för enkelt? Eller så är det jag som läste båda böckerna för snabbt. Om jag minns rätt störde jag mig på att förra upplösningen var för enkel, och det kände jag att även den här var. Eller alla lösa trådar bara knyts samman direkt över ett par sidor, och sådant kan jag störa mig på när jag precis pressat mig igenom 300-400 sidor... Men jag tror verkligen att det hänger ihop med att jag läser boken stressigt för att jag vill läsa allt samtidigt som det är för vidrigt för att stanna upp vid. Hänger ni med? Som att en vill kolla skräckfilm fastän en håller för ögonen mer än halva tiden.

Vi börjar med titeln, Judasvaggan. Det är ett tortyrredskap som består av ett föremål på tre eller fyra ben med en vass spets uppåt. Genom att placera en person antingen över slidöppningen eller analen över spetsen går personen itu inifrån. För att öka tortyren kan en sätta tyngder på fötterna. – så fruktansvärt jävla vidrigt att ens skriva dom här meningarna. Och redskapet används i modern tid i en stor pedofilring som polisen Stenhammar försöker få tag på samtidigt som journalisten Ling undersöker det från sitt håll. Och jag tycker ju att sådant är lite irriterande, hela Läckbergs serie består ju av Erica Falck som gör ett bättre jobb än polisen. Och i den här boken tar Ling reda på en massa saker som hade varit bra för polisen att veta om, men hon gör det för att rädda barnen och samtidigt få ett scoop. Irriterande såklart, och jag inser när jag skriver det att det är samma sak i Sweet Lolita.

Jag rekommenderar den här boken till alla, för jag vet att vi behöver ta del av det här. Privatpersoner, poliser, myndigheter, lärare och alla som jobbar med barn behöver fatta vad som händer i världen och i vår närhet. Barn i alla åldrar köps och säljs likt handelsvaror, pedofilringar sträcker sig över hela världen och människor tjänar pengar på barn. Det går knappt att ta in, men jag tror att böcker likt denna kan öppna upp för att vi kan fatta i alla fall en del av det. Även om det är fruktansvärt, ger en ångest och är genomvidrigt att ta del av så känner jag att det är vårt ansvar. För mig är det vidrigt att läsa en bok på några hundra sidor, tänk då på alla barn som dagligen fraktas, köps, säljs, utnyttjas, våldtas, mördas och blir till handelsvaror.

Judasvaggan får tre av fem palmer.