Pappa
I går var det din dödsdag och jag skrev följande text och spred på sociala medier. Kanske mest för att slippa hetsen om kanelbullar. Och för att det är otroligt skönt att skriva om/till honom. ❤️
"Pappa, sju år i dag. och jag är i någon slags fas där jag bara tycker det är sjukt? hur kan jag ha levt nästan en fjärdedel av mitt liv utan dig? det är så orimligt. jag kan inte komma på någon annan förklaring av min sorg just nu, det känns bara så sjukt att du missar allt. ALLT. sju år av mitt liv där du inte funnits vid min sida. tänk den dagen då jag levt längre utan dig än med dig, hemska tanke."
Jag kan liksom hamna i små tillstånd av chock/förträning/idioti när jag bara tycker att allt är orimligt. På ett plan var jag med när han dog, jag såg sista andetaget och jag var med när han gjordes ren. Jag var med på begravningen även om jag inte minns något. Och jag har gått igenom hundra stadier av sorg. Men nu är min enda känsla att jag bara vill säga stopp. Han borde inte få vara död. Hur kan han ha missat E, min kärlek och bästa person? Hur kan han inte ha hållit i sina yngsta barnbarn i famnen? Hur fan kan han ha missat att jag har körkort? Att vi planerar barn eller att jag skrivit över 400 sidor på en roman? Det känns bara så sjukt och orimligt att han inte är vid min sida och firar allt som händer. Pappa, du är så otroligt saknad.
