Pojken under bron

Det kan ju knappast vara någon som missat att jag dyrkar allt som Katarina Wennstam skapar. Jag har läst alla hennes böcker och jag rekommenderar dom alltid till alla. Hon har ett fantastiskt språk, skriver om händelser som är inspirerade av verkligheten och har den där fantastiska gåvan att förklara saker på ett lättillgängligt vis. Det är ju en av de bästa egenskaperna en människa kan ha. 

Pojken under bron är del två om Alex Skarp som ges ut av Rabén & Sjögren. Den första boken hette Flickan på hotellet. Böckerna är fristående men innehåller samma huvudkaraktär Alex, hennes kompis Charlie som hon dansar med och Bianca som sitter hemma om dagarna och har hela internet i sina händer. Alex mamma är artist och turnerar typ året om så hon bor med sin pappa och hans nya tjej Valentina som är polis. Med i bilden finns också Astrid Skarp som är Sveriges första kvinnliga domare och mormor till Alex.

Boken utspelar sig bara under några dagar, kanske en vecka och tempot är snabbt och hetsigt. Vi får följa allt via Alex när hon träffar sin mormor, umgås med sin kille som är orimligt svartsjuk på Charlie och det är kanske framförallt Charlie som är i fokus. Boken börjar med att dom befinner sig på en fest, dagen efter är en ung kille misshandlad till döds. Precis som i förra boken hamnar trion liksom mitt i allt och ibland löser dom saker snabbare än polisen. Och ja, det är lite orealistiskt att Valentina berättar saker om fallet för Alex, det köper jag inte. Däremot köper jag rakt av att unga har mer koll på sociala medier, kan olika koder, förstår när det drar ihop sig och hur snabbt saker sprider sig. Vilket i sig är ganska logiskt, kids som föddes med varsin padda i handen kan såklart mer om internet och teknik än vuxna som skaffade sin första mobil som 20åring. 

Det är svårt att recensera utan att spoila för mycket. Men det jag kan fokusera på är hur jävla läskigt det är med normer, maskulinitetsnormer. I alla fall sådana normer som sabbar och i en del fall leder till misshandel och mord. För jag undrar främst när folk ska öppna ögonen och fatta hur mycket dåliga normer som skapas redan när barn är små? Dom normerna och det utrymmet som en ger barn kan utvecklas till vidriga beteenden och normer som bara förstör för alla. Jag vet att många kan rycka på axlarna åt hur barn leker, att det är en kul grej att en pojke slår en flicka och att vuxna bara förklarar det med att han tycker om henne. Eller att det är bara på skoj när pojkar slåss på föris. Eller att det är sådant som hör till att pojkar vill ta på flickor. Min syrra fick liksom höra att en 8 månader gammal bebis "ändå behövde öva" när han låg ovanpå hennes unge som var lika gammal - har ni hört något sjukare? Vi måste fatta att de normer och ramar vi ger barn från att dom föds leder till förväntningar och handlingar senare i livet. Och nej, alla pojkar som lekt pusskull blir inte våldtäktsmän när de fyller 15. Men det skapar ju en kunskapslucka hos personer som inte får lära sig att acceptera och förstå var andra människors gränser går eller att kunna ta ett nej. (ja, den här diskussionen utgår oftast från tvåkönsnormen, vilket är ytterligare ett problem. Men det tar vi en annan gång.)

- och vi måste kunna prata om hur olika normer påverkar alla, oavsett kön. I den här boken är det fokus på maskulinitetsnormer och vad som händer när det går för långt. När ett bråk resulterar i att en annan person dör. Och hur enkelt det är att grupptryck tar över en händelse och får allt för hemska konsekvenser. För så här är det, jag tror ju inte att människor är onda. Jag tror ju inte på att vi antingen föds snälla eller elaka. Däremot tror jag att det finns alldeles för många kassa/snäva/dåliga/hemska/vidriga maskulinitetsnormer som gör att människor inte kan känna efter, som gör att många saknar verktyg för att nå fram till sitt innersta, som gör att en inte kan gråta, vara ledsen, visa sig sårbar, kan ta ett nej eller som gör att en inte vill känna sig ensam eller utanför. Som gör att en människa kan göra nästan vad som helst för att få känna att den faktiskt tillhör någon eller något. Att den är en del av ett sammahang, att andra vill att en ska vara där, vara en del av gemenskapen och att en faktiskt hör hemma någonstans. Att en har en plats i en grupp vilket innebär att en inte längre är ensam. Att en slipper känna sig liten, ensam, kanske rädd. Och att dom normerna i sig gör att det är otroligt mycket enklare att ta till nävarna eller kuken så fort en tjej säger nej eller gör slut. Som gör att det är rimligare att nita någon istället för att gå skilda vägar. 

 

Åter till boken, självklart vill jag att alla ska läsa den. Vi behöver gång på gång hitta underlag för att skapa diskussioner som kan leda till förändringar och förbättringar. Allt som Wennstam skriver är just sådant. Och Pojken under bron är ett extremt bra exempel på det. Läs den, behövs ingen motivering efter texten ovan. Pojken under bron får fem av fem palmer. 

 Queen Katarina Wennstam <3