Beatrice
Jag har läst Lina Bengtsdotters tidigare böcker och jag älskade både Annabelle och Francesca. Beatrice är alltså tredje delen och även den handlar om kriminalinspektören Charlie Lager som är uppvuxen i Gullspång. Hela serien ges ut av Bokförlaget Forum. Det står att den är fristående, men jag håller nog inte med om det. Jag tycker att det är så himla mycket bättre när en läser böckerna i ordning. Och i dessa serier är det väldigt mycket återblickar och pusselbitar om Charlies uppväxt, så det vore bara märkligt att hoppa mellan böckerna. Så läs dom och läs om i ordning.
Jag gillar verkligen, verkligen den här serien. Det gör jag. Men det finns en grej jag stör mig på och det är namnen. Huvudkaraktären heter Charlie Lager, chefen heter Challe och en person som hör till fallet heter Charlotte?! Nej men snälla nån, för att citera min mamma ”har personen inte upptäckt att det finns fler bokstäver i alfabetet?” Hon säger så när föräldrar väljer namn till sina barn som börjar på samma bokstav, hahah. I den här boken återvänder Lager till Karlstad och lite senare till Gullspång, men i ett helt annat ärende en tidigare. En bebis på 9 månader har försvunnit, Beatrice. Och redan vid en sådan plot är ju hjärtat i halsgropen och en vill ju bara att dom ska hitta barnet!! Sen Harry kom är ju alla nerver gällande barn på utsidan, jag har lagt av med mycket true crime, byter kanal när reklam för unicef osv dyker upp med swishar direkt en summa, böcker/filmer/poddar som innehåller ett barn som far illa sållas bort snabbare än blixten. Men i det här fallet vann författarskapet över den rädslan.
Förutom att dom kämpar mot klockan gällande att hitta Beatrice, så får vi följa en annan historia som utspelar sig på hemmet Rödminnet. Där bor tjejer och unga kvinnor som av en eller flera anledningar hamnat utanför samhället och nu behöver hjälp med att komma på fötter – dvs. läs tjejer som blivit våldtagna och sexuellt utnyttjade, som dricker, tar droger, skolkar, självskadar, mår piss, missat utbildning. På detta ställe ska dom få komma bort från allt genom att befinna sig i ett hus mitt i skogen, bara fokusera på skolan och att bli hela. Dom skriver dagbok för att renas, går på lektioner och bor i delade rum. Och om nätterna samlas dom utan lärare, dricker alkohol och öppnar upp om vad dom egentligen varit med om och varför dom alla hamnat där. Och nej, det är inga vackra historier som kommer fram. Vilket dom själva är medvetna om. Dom har alla varit ner på botten och tagit några varv i helvetet, och ska nu bara försöka överleva med minnena.
En av tjejerna på Rödminnet, Sara, kommer från samma by som Charlie. Och efter ett tag korsas deras vägar och Charlie får ännu fler pusselbitar att lägga till historien om sig själv och sin uppväxt. Ett resultat av att komma från en plats där alla känner alla och inget någonsin glöms bort helt. Deras liv flätas samman på flera oväntade vis och det är skrivet på ett otroligt snyggt och skickligt vis. Vissa grejer kunde en kanske läsa mellan raderna, men flera grejer golvade mig. Det är spöklikt, snyggt och bra. Samt öppnade upp för en fjärde bok, hurra!! Så gillar du smarta deckare med bra språk, internatskola som miljö och småstadsfolk i ett – då är detta boken för dig. Det är klaustrofobiskt och spännande. Jag längtar redan till nästa del. Beatrice får fem av fem palmer.
