dagens lärdom

 
En lär sig något nytt hela tiden, och jag fick precis reda på att den 31 mars (dagens datum) är det Transgender day of visibility. Dagen har firats sedan 2009 och skapades av en person som ansåg att det fanns för få/inga högtider som uppmärksammade hbtqi-personer. I detta fall fick transpersoner en egen dag. Det blir ju lätt så att transpersoner glöms bort i en heteronormativ värld. Precis som queera, bisexuella, interkönade och homos. 
 
- till skillnad från att skapa en svartvit video fylld med homofober och skitsnack - skapa dagar, veckor, månader där frågorna hamnar på agendan. Inte för att kunna bocka av det för resten av året och sedan luta sig tillbaka. Utan för att på riktigt diskutera hur situationen ser ut, vad som behövs förändras och se till att förändringar sker. För så länge världen ser ut som den gör och återskapas under liknande förutsättningar som råder just nu - behövs dagar likt denna. 
 
#blogg100, dag 28

när normen får godkänna normavvikande

 
Den här lilla filmsnutten delas flitigt och det är något som sticker i mig bara jag ser titeln. Javisst kanske även denna är fejk som den ursprungliga videon var, som tydligen var reklam för ett klädmärke? Men oavsett om den är fejk eller inte - tål jag den inte. 
 
En kanske tycker att det finns något fint över dessa minuter, något "humant" över att en homofob får träffa ett homo och hälsa, prata och sen kramas. We are the world osv. Fast vänta nu, varför är det homofoben som ska få fråga ut homot? Berätta om sina farhågor/fördomar/hat/misstankar - som homot sen ska stå och acceptera? Försvara, förklara och sedan avsluta det hela med en kram? 
 
Jo, för att det är normen som avgör. Det är normen som sitter på makten. Det är normen som har rätten på sin sida och som är dom som tolererar - eller inte tolererar. Det är normen som avgör om något/några ska bli tolererade - eller inte. Och den här filmen är ett exemplariskt bevis på det. 
- och detta sker på såväl individnivå som samhällsnivå. Det är normen som får välja om dom avvikande ska bli accepterade eller inte. Det är dom som kan förklara varför dom inte tycker om dom avvikande och säkerställa sin position som norm. 
 
Jag tror inte på att minska homofobin på detta sätt, jag ser ingen lösning som går ut på att normen ska ha makten som sin utgångspunkt medan normavvikande ska få förklara sig. Är det utgångspunkten innebär det enbart att avvikande måste anpassa sig och följa det normen säger för att få rum bland normen. Något som också innebär att normen när som helst kan förskjuta sin tolerans och därmed stöta bort dom avvikande. Och så går det runt. 
 
Och själva upplägget stör mig så att det gör ont - denna film är bara ett bevis på att homosexuella exotifieras och visas upp som exemplar för resten av gruppen. Den heterosexuella får representera sig själv, sina fördomar, sin osäkerhet och sin okunskap - medan homot får representera "alla homosexuella". 
 
 
Nej, det finns inget gulligt, vackert eller fint med denna film. Utan endast en rad olika bevis på att normen har makten att bestämma över avvikande. Fy fan. 
 

#blogg100, dag 27

när en trodde att Glee inte kunde bli bättre

Så dyker Alex Newell upp. Som det går att läsa på Glee Wikia, var hen en av personerna som gick vidare i The Glee Project. Hen är öppet homosexuell och klargjorde detta i serien. Och i Glee spelar hen transperson. Mina känslor orkar med detta och jag bölar mig genom scenerna. Även i serien är hen homosexuell och som jag förstått det hittills även transsexuell. Hen mår inte bra i killarnas omklädningsrum och vill inte bära "manliga" kläder - men hen får inte befinna sig i tjejernas omklädningsrum och när hen bär klänning, klackar, peruk eller smink blir hen hotad till livet, slagen, mobbad och trakasserad. Detta sker på dagtid i skolan av klasskompisar. 
- och det går så pass långt att hens föräldrar förbjuder henom att ta en "kvinnlig" roll, och att hen enbart får bära klänning hemma när ingen ser på. För att hen inte ska råka illa ut. 
 
Och jag är ingen specialist på amerikanska lagar, men sist jag läste på om diskrimieringslagar gällande homosexuella - inkluderades inte kids i skolorna. Vilket borde innebära att det även är fritt fram att trakassera transpersoner? I Sverige fick vi 2006 en diskrimineringslag som skyddar hbtq-elever genom hela skolgången. 
 
 
Därför blir det så jävla viktigt med personer som är utanför normens gränser, att dom synliggör hatbrott i olika grader, väcker diskussioner och belyser hbtq-personer - på bästa sändningstid. Det är därför jag älskar Glee! Serien innehåller mörka, asiater, bögar, funktionshindrade, fattiga, flator, överviktiga, ensamma, utstötta, kriminella, sydamerikaner, personer med downs syndrom och nu även transpersoner. Och det är så jävla viktigt med serier, böcker, tidningar och olika medier som inte bara återskapar bilden av vita, lyckliga, rika, smala människor. För ja, det är väldigt olika faktorer och kategorier jag räknat upp, men allt är avvikande från normen på något sätt. Men när världen är så pass kass som den är, så behövs det förebilder och personer som avviker från normen. Så heja Glee! 
 
Nedan är några mingel-bilder på Alex Newell, min nya idol. 
 
#blogg100, dag 22

första kyssen

Jag vet inte om det var för att jag var totalt utslagen igår, eller om det bara är så att videon är fruktansvärt vacker. Det känns så äkta och det når under huden. Jag växlade mellan att rodna, fnissa och ha hjärtklappning. Första kyssen och sekunderna precis innan, det är något förbannat magiskt över det. 
 
När jag tänker på min och E´s första kyss blir jag lite yr? För jag minns exakt känslan jag hade då, hur nervös jag var. Hur hjärtat bankade så hårt att jag tänkte att hon måste höra det genom tröjan och jackan. Och hur jag kände att om jag inte kysser henne nu är fan allt kört. Så jag kysste henne, och ja, nu sitter vi här några månader senare och har aldrig varit lyckligare. Och visst undrar en hur många av dessa konstellationer som dejtade efteråt?
 
 
)
 
#blogg100, dag 10

ringarna

Att två små cirklar kan göra små mycket skillnad? Och kännas så otroligt stort? Jag vet inte riktigt hur jag ska ta hand om alla känslor, det är så stort och det är så mycket i mig som förvånar.Att jag blir fnissig, yr och rödrosig av att bära hennes ring - det är lika märkligt som fint.
Jag har ju aldrig sett mig som typen som är pepp på förlovningar. Bröllop - ja. Gud ja. Jag har haft fasta planer sedan 10 år tillbaka, men liksom aldrig tänkt på vem den andra/de andra skulle vara. Förrän nu. Nu har den där skuggfiguren fått ett ansikte och fjärilar brottas i min mage. Sen att detta kanske inte sker på fem år, det gör mig inget. Nu har jag hittat den jag vill dela sabel med när vi skär i bröllopstårtan. Kanske den mäktigaste känslan. Så enkelt och självklart på något vis. ❤️
 
#blogg100, dag 4