jag bara älskar er
Har ägnat kvällen åt två av mina finaste och jag blir fascinerad över hur lite som krävs för att jag ska vara nöjd. En tallrik mat, två jag älskar och jag skulle kunna ägna dygn åt detta. Och det får mig att tänka på hur vi människor behandlar varandra och hur vi förhåller oss till relationer. Ibland får jag för mig att det finns de människor som riktar in sig på kärlekar, som föredrar att gå från förhållande till förhållande, har lite vänner som en hänger med lite sporadiskt - men att det alltid är partnern som går först i alla lägen.
Och så finns det den andra typen människor - som har massor med vänner av alla dess slag, och som tar kärleken i andra hand. Som sätter vännerna i första hand och som tar det där med partners lite mer lugnt.
jag försöker se tillbaka på mina egna relationer och på mina vänner - och sammanfattningsvis så vet jag att mina vänner går före vilken jävla kärlek som helst. Visst att jag kan dejta, jag blir förälskad, jag ligger, jag tillåter hjärtat att banka på - men mina vänner står mig närmast. Och jag skulle aldrig låta en partner komma före mina vänner. Dom är ju mina, jag vet inte hur jag ska förklara det bäst - mitt hjärtas slag?
Jag vet inte riktigt vad jag vore utan dom? Jag har lärt känna dom vid så olika tillfällen i mitt liv, och de vet olika delar av mig och känner mig olika mycket - men jag skulle inte klara mig utan dom. Och jag skulle inte vilja leva mitt liv utan dom. Även om jag har folk utspridda över jordklotet, så vet jag ju att de finns där i hjärtat hos mig och jag vet tryggheten i att jag har en roll i deras liv. Det skulle aldrig någon (tillfällig) partner komma i vägen för. Jag kan inte se mig själv offra de närmaste för att hjärtat ska banka för någon speciell, det finns inte. Jag har gjort misstag förr i tiden, och jag hade tur som träffat guldkorn som såg igenom det där som kärleken kan göra med oss människor.
På ett sätt är det en sådan trygghet, jag vet vart jag har er och ni vet vart ni har mig. Ni vet när jag blir arg, när jag inte ska dricka, när jag gillar någon, när jag raggar, när jag är på dåligt humör, hur ni ska få mig glad, vad som gör mig lycklig, vad som piggar upp mig, vad som gör mig förbannad, vilka ämnen som taggar till mig - åh, jag bara älskar att ni känner mig och att jag känner er.
Samtidigt som den där rädslan för att tappa bort sina vänner alltid kan finnas i bakhuvudet. Många tunga veckor på jobbet, tentor som måste skrivas, ett förälskat hjärta, jobbiga familjemedlemmar, oktober månad - det finns så många faktorer som kan komma i vägen för en vänskap.
- men jag försöker tänka att jag redan sumpat det en gång pga kärleken, och det är något som inte kommer ske igen. Ska jag låta mitt hjärta banka för någon igen - ska det vara för någon som passar med mina vänner. Allt annat är omöjligt.