sexualupplysare och bokälskare

Älskade mormor, det finns så mycket jag vill säga och det är så mycket som vi gjort tillsammans. Så många minnen, smakupplevelser, dofter, sinnesstämningar och känslor som är du, som är Wikbros. Du är varm hjortronsylt som du gjorde i gigantiska kärl som vi fick slicka rent med hjälp av våra små händer, du är mormorn som blir arg när mina gummistövlar fastnar i myren för att du tror att jag larvar mig när vi bara borde fokusera på att leta efter bär. Du är kattfötter, vallmoblommor, sju sorters kakor och kroppkakor med skirat smör. Du är det där knastrande ljudet från eld en iskall, solig vinterdag och nybakt tunnbröd där varje bit är skuren likadant på millimetern. Du är mormorn som började stöka undan frukosten innan vi var färdiga, som ställde sig och fixade disken och planerade för lunchen samtidigt som vi andra åt ditt nybakade bröd som du själv knappt rörde. Mammas trötta röst som alltid sa åt dig att för en gångs skull sitta en hel måltid, du som aldrig lyssnade och morfar som startade bilen och drog varje gång du ropade "Sixten, nu är maten strax färdig." Du år mormorn som alltid satt snett på stolen med ena benet halvt utanför, ständigt redo att resa dig för att fixa något.  

Du och morfar hade varsitt smör, varsin fil, åt olika bröd och förmodligen tusen andra skilda saker. Enda gången jag såg er äta exakt likadant var när jag och syrran bjöd på trerätters i lekstugan, kall björklövssoppa till förrätt och glass med hallonsylt och cornflakes till efterrätt. Ni satt på varsin barnstol och lät er serveras, och det kändes så högtidligt att ni tog er den tiden att vara med oss i vårt lilla space.  

Och er relation är något alldeles extra, grunden till vårt hemmasnickrade efternamn. Jag är så glad över att du hann berätta om er kärlekshistoria och hur ni träffades<3

Du är mormorn som kunde skapa dom vackraste klänningar som gjorde att jag och syrran såg som tagna ur Astrid Lindgrens sagor, men du var också den som aldrig tvekade över att kommentera våra kroppar och viktuppgång, men med kärleksfulla nyp i våra rosiga kinder. Du var noga med att poängtera att vi skulle hjälpa mamma, vara snälla och inte göra så mycket hyss. Samtidigt som vi fick röja fritt hos dig och morfar två veckor varje sommarlov. Morfar som körde max 30 på vägarna oavsett, då han hade dyrbar last, och du mormor som fick nackspärr av minsta lilla drag.  

Du är doften av myggspiral, Sågbacken, knotiga/fläckiga händer som trots allt slit/tvätt/disk/matlagning/hantverk ändå var lena mot min kind. Du hade ett skratt som kunde pärla sig och ögon som kisades när något var riktigt roligt. Och du skrattade alltid högt åt dina egna berättelser om oss eller om något annat minne.

Du är mormorn som virkade in våra studsbollar och satte fast dom i små rep efter att du tröttnat på att vi rände runt i potatislandet och trampade ner alla grönsaker. Att studsbollarna tappade sin funktion var inte det viktiga, utan snarare att du fick ha dina grönsaker ifred. Du är doften av symaskin, såpa och rent. Trots konstant rörelse och aktivitet var du alltid hel, ren och fräsch. Hur du lyckades med det är ett av alla dina under.  

Trots din lilla person rymde du så mycket känslor, kunskap, pedagogik och information men som du bestämde över när det skulle delas med andra och när gränserna var nådda. Och ilska, det är ingen tvekan om att det där arga vi Wikbros har kommer från dig. Minns hur arg du blev när jag och Catti lekte med dina pälsmössor, när du glömde jästen efter att ha bakat ut över 50 kringlor eller när du tyckte att vi inte visade degar respekt och slet i lussebullsdegen, och Axel var "dålig" på att baka pepparkakor. Han var åtta år, men var inte tillräckligt bra i dina mått. Herre gud, det var ingen som kunde mäta sig med dig gällande bakning, matlagning eller kavlande av tunnbröd. Och du tvekade aldrig en sekund över att kasta ut dom som inte tog uppgiften på allvar. 

Jag minns också hur du till slut gav upp gällande att lära mig att sticka. Och egentligen allt slags hantverk. Syrran stickade och virkade grytlapp efter grytlapp, medan jag bara delade mina maskor och allt blev till trianglar. Till slut tröttnade du på att ens försöka lära mig och jag blev utan den kunskapen. Det var som att du hade en gräns för hur mycket tid, energi och pedagogik du kunde avvara för en person och per syssla. Sen var det stopp. Istället fick jag roa mig med att läsa mordgåtorna i Hemmets journal och klippa recepten ur Året runt.