Svärmodern
Jag har läst flera av Moa Herngrens böcker och tänker fortfarande på flera regelbundet. Hon har ett unikt driv som gör att det går lätt att läsa oavsett hur tungt, krispigt eller jobbigt ämne det är. Det bara flyter på och en vill aldrig sluta läsa. Svärmodern ges ut av Norstedts.
Det här är en bok som jag visste direkt att jag var tvungen att läsa och jag är så glad att den fanns på Nextory och att jag äntligen fick chansen. För alltså håll i hatten vilken bok. Jag vet redan nu att det här är en bok som kommer att stanna kvar ett bra tag. Svärmodern handlar om Åsa som får sonen Andreas ihop med en man som efter några år lämnar dom. Kvar står en ensamstående mamma och en liten pojke – och mamman gör sådär som säkert många mammor gör, låter sin bitterhet, ilska, hat osv gentemot pappan spilla över på Andreas. Åren går, Åsa arbetar som utbildare och föreläsare inom kommunikation och hon reser land och rike runt. Och sen så har hon ju Andreas, sin älskade son som hon vill göra allt för och alltid är redo för. Men det händer ju att hon kanske tar lite för mycket plats eller gör saker som kan tolkas som övertramp. När Andreas träffar Josse, dottern till Åsas bästis borde alla egentligen jubla. Och ännu mer jubla när deras lägenhet ska genomgå ett stambyte och dom flyttar hem till Åsa. Men det kan ju så lätt krocka, det vet ju alla som haft en svärmor eller svärdotter. Det kan lätt bli fel och om en är en person som lätt läser in lite för mycket så kan det bli krispigt. Och ett bråk kan lätt leda till ännu mer bråk och till slut vet ingen var relationerna börjar och var bråken slutar. Åsa, som bara vill alla väl står till sist i en tornado av dålig kommunikation, ironiskt nog det som ska vara hennes bästa ämne. Och inget blir bättre när Josse plussar och Åsa lyckas hitta graviditetstestet…
Till en början får en enbart följa Åsas perspektiv, men efter ett tag får en läsa lite ur Andreas perspektiv och lite ur Josses perspektiv. Och jag vet faktiskt inte om det är meningen om en ska känner mer för någon i gänget, men jag kände nog mest för Åsa. Fan, hon blev lämnad med en liten unge. Hon är värd att vara jobbig resten av livet, däremot känner jag ju för sonen som fick stå ut med allt hennes skitsnack under uppväxten. Men svärdottern verkar piss-jobbig, hennes vänner känns dumma, sonen är en mes. Åsa har det inte lätt och jag är nog fortfarande team Åsa såhär några veckor efteråt. Nu är planen att mamma ska läsa den så att vi kan prata om den. Kan tänka mig att vi kanske tycker helt olika? Eller så tycker vi samma? Svärmodern får fem av fem palmer.
