precis som en tatuering
Hittar en av pappas gamla skivor, jag kan inte tänka mig någon annan i familjen aktivt köpa Rix FM 2009, förutom pappa. Den går i bakgrunden medan jag lagar mat, varje text kan jag utantill utan ens försöka minnas. Orden bara ligger där.
Vissa låtar är ju bättre än andra och vissa låtar är mer banala en andra. En pampig kärleksballad beskriver en gammal kärlek som en tatuering. Något som präntas in under huden och som blir ett minne för evigt. Själva tanken med tatueringar är att de ska vara bestående för resten av livet. Tryckas in mellan hudlager och bli synligt så länge en är vid liv. - och hen drar liknelsen till en gammal kärlek.
Och det finns något vackert över denna liknelse. Inte så att jag vill att någon ska tatuera något i min ära i kärlekens namn, det är redan gjort. Utan snarare det där med att en människa kan trilla in i ens liv av ren slump, och knappt en månad senare kan en inte förstå hur livet såg ut innan?
- Som att det inte går att minnas vem eller vad en tänkte på direkt när en vaknade innan, vem en tänkte på innan en somnade och vem det var som alltid snurrade i ens huvud under dagarna? Vem hade den platsen innan? Fanns det ens någon? Eller hur såg det ut innan du kom in i mitt liv?
- Och det finns något fint över att en människa kan få rum i ens liv, som en inte ens visste att en hade, och nu kan inte heller tänka sig att den personen inte skulle ha det rummet.
Och kanske det allra vackraste, att personen blir ett tillskott i ens liv, som en inte vet hur en skulle kunna klara sig utan. Att personen likt en orkan rivit upp ens rutiner, tankemönster och osynliga regler - för att ta en plats som var som gjord för den personen. Eller att en individ kan göra avtryck i ens liv, som en vet att, oavsett vad som kommer att hända, så kommer personen alltid finnas kvar på något sätt.