en ocean av kärlek

Jag har läst tre andra böcker av författaren Tahereh Mafi som heter: Rör mig inte!, Rädda mig inte och Sätt mig i brand. Dom är helt fantastiska och jag minns att jag var helt golvad efteråt. Mafis språk är det häftigaste jag varit med om, det är så mycket känslor och vartenda jäkla ord känns. Och detsamma gäller den här boken som är helt fristående och inte alls i samma tema som dom andra tre. En ocean av kärlek ges ut av B Wahlströms.

Boken utspelar sig i USA år 2002. Invånarna har knappt vant sig efter det som hände året innan 11/9, så ni förstår ju hur mycket rasism och hat som bubblar under ytan och egentligen ganska öppet överallt. 16 år gamla Shirin är född i Kalifornien men har två föräldrar som är födda i Iran, vilket innebär att alla tar för givet att dom kom in i landet samma eftermiddag. Dessutom har familjen en tendens att flytta regelbundet för att föräldrarna vill att barnen ska in på bättre och bättre skolor för att underlätta deras liv. Men istället blir det ju ganska så mycket motsatsen. Shirin har tröttnat på att lära känna folk eller ens försöka skaffa vänner vilket innebär att hon är sluten och har en hög mur gentemot alla. Hennes bror Navid är motsatsen och skaffar alltid nya vänner direkt. På deras nya skola är Shirin den enda med hijab och hon är van vid rasistiska påhopp, mobbing och våld, men såklart har det ökat efter 11/9. Syskonen lyckas hitta någon mellanväg och startar en dansgrupp för break dance ihop med Navids vänner. Där får Shirin dansa ifred utan att någon ska kommentera hennes utseende eller hijab. Hon får bara ägna sig åt dansen utan att behöva tänka på något annat.

Shirins plan är att bara klara av dag för dag i väntan på att föräldrarna vill flytta igen, men allt det vänds upp och ner när hon träffar Ocean. Dom klumpas samman på biologilektionen där deras terminsuppgift är att dissekera en katt! En hel katt? Är inte det sjukt? När jag gick i femman fick vi dissekera en fisk och jag minns att jag fileade den och fick godkänt… Och på gymnasiet fick vi dissekera fårlungor och hjärtan. Iaf, av någon anledning börjar Shirin och Ocean prata och Shirin inser ganska snabbt att han lyckas komma henne nära av någon anledning. Och scenerna när dom pratar, kommer varandra nära, chattar och är med varandra är så otroligt vackra att en smäller av. Kanske för att Shirin för första gången vill vara någon nära, vill lära känna någon och låta lära känna henne. Men hon gör allt för att stå emot av den enkla men så fruktansvärt jävla vidriga anledningen att hon inte vill att han ska drabbas av allt som hon dagligen får stå ut med. Att han inte ska påverkas av våldet, rasismen och påhoppen.

Kan ni ens förstå hur jävla sorligt det är? Jag kan på ett plan förstå det, men jag har absolut ingen egen erfarenhet av det. Och det krossar mitt hjärta när jag tänker på hur otroligt jävla många det är som dagligen utsätts för rasism eller som inte kan leva sina liv till fullo för att den här världen är så jävla vidrig. Tänk att för första gången träffa någon som en vill vara med och inse att en inte kan det för att han riskeras att drabbas av allt som hon dagligen får stå ut med. Fan vad jag hatar den här världen ibland.

Det går inte att inte läsa den här boken och inte bli berörd, förbannad, förälskad och tagen på samma gång. Det är så mycket som händer och det här är ingen vanlig bok om en tjej och en kille som blir kära. Fan, det är så otroligt mycket mer och jag var på riktigt sur när jag hade läst ut den för att den var så bra och för att det gick för snabbt att läsa. En ocean av kärlek får fem av fem palmer.