Vecka 42

Hur sjukt är inte detta? Vi är inne i vecka 42 och det är ju helt sjukt. Om ni är trötta på att läsa mina uppdateringar – hur trött tror ni inte jag är på att skriva skiten? I en fantasivärld skulle jag ha en sjuveckors-bebis, nu har jag istället en liten gullig klump med mycket hår på insidan av magen. Men hopp finnes, just nu är mitt mål att ungen är ute innan jag fyller 30! <3 
Bebisen: Det är inte mycket som händer denna vecka, han övar på att andas, rör sig, sover typ 90 - 95 % av tiden och sprattlar på. Det är en färdigväxt bebis sedan veckor tillbaka, så det enda som händer honom nu är att han går upp i vikt och eventuellt blir längre.
Mående/psyket: Det är inte en fest att gå och lägga sig med en tanke om att just det här kan bli natten då det hela sätter igång, och sen vakna och känna sig snuvad på sin egen förlossning. Det är ungefär den känslan jag haft i sju veckor nu. Och jag har även kommit in i den där supercharmiga fasen då jag bryter ihop av folks välmenande tips. Tro mig, finns det ett tips på hur en kan få igång en förlossning, så har jag testat det. Det enda som är kvar på min lista är förlossningsdrinken och jag är rädd för att den ska gå fel och att jag bara ska spy ur mina egna organ alternativt få diarré från helvetet. Men resten har jag testat och gör fortfarande, och jag blir inte peppad av att jag ska ”ta en extra promenad”, ”tvätta fönster” eller ”tänka lugna tankar”. Ungen ligger där den ligger och vår BM spår att det är en lugn unge, just nu är det den enda tanken som håller mig från att inte bli helt galen <3  
Cravings: Ostfrallor. Jag har nog snart ätit upp hela min brödkonsumtion som jag gått miste om under alla år när jag käkat LCHF. Men det finns inget godare än ostfrallor. Och det ska vara den där billiga sorten från ica. När jag växte upp var det typ tre för tio, nu är det fyra för 30 och det är fortfarande lika gott.
Sömn: Det funkar. Och jag behöver fortfarande ta minst en powernap om dagen.
Kropp: Det som gör allra mest ont nu är hela mellangården, varje kväll är samma sak och jag gråter av smärta. Han har borrat ner sitt huvud så foglossningen är bättre, men nu är det istället en annan slags smärta som är helt brutal. Trots min glid-filt som jag fick av Isabella så händer det att jag inte kan vända mig i sängen. Och det är på riktigt vidrigt att vara så hjälplös. Förutom det blommar det upp nya bristningar konstant som kliar. E har gjort någon salva baserad på kokosolja och färsk aloe vera som hon smetar på regelbundet som både kyler och hjälper mot kliandet.
Övrigt:

TUL igen: Eftersom vi gått så pass långt över tiden fick vi göra ännu ett TUL och det var fantastiskt att se vår lilla älskling igen! <3 Han sprattlade, busade runt och övade på att andas! Det dom mätte denna gång var bukmåttet och han är inom det normala spannet, men övre delen. Så han förväntas väga runt 4 kg? Eventuellt några hundra gram mer. Vår lilla klump! <3 Det var såklart fantastiskt att se honom igen, dock var det inte lika fantastiskt att det var samma person som utförde vår KUB och som förstörde så jävla många veckor av vår graviditet. När ungen är ute kommer jag gå i terapi för att bearbeta det som hände. I går var det bara riktigt krispigt och jag var helt knäckt efteråt.

Hinnsvepning igen: I torsdags gjorde vi en fjärde hinnsvepning och jag vet att jag är desperat, men jag kände skillnad? Och det gjorde även vår BM! Hon om någon är väl den som känner min livmodertapp bäst vid det här laget, och hon kände skillnad. Den var inte lika böjd bakåt utan mer framåt och mjukare i konsistensen. Så hopp finnes! <3
<3 <3 <3