superfeministen
Jag hamnade i en liten dispyt under seminariet gällande huruvida media väljer vilken typ av brott som får synas och representera begreppet "kriminalitet". Min åsikt är att såväl klass, sociekonomisk status och etnicitet är några faktorer som är med och styr i hög grad. Exempelvis vill media hellre skriva om överfallsvåldtäkter med legitima offer som sker i mörka parker - än att gifta män våldtar sina fruar med jämna mellanrum. För det är skillnad på dessa handlingar, och det är mer intimt, känsligt och jobbigt att rapportera om det strukturella våldet som sker inom familjen än handlingar som sker mellan två främlingar.
- och att det är enklare för media att måla upp kids i förorten som "kriminell" än en medelålders vit heterosexuell man som slår sin fru.
Mina åsikter mötte motstånd som jag slog ned med hjälp av fakta och statistik. Samt lite allmänt vett. Dessutom fick jag medhåll från en annan i klassen. Så när lektionen är slut kom hen fram till mig och förklarade att hen tyckte att jag verkligen hade haft rätt. Något som jag tackade för. Och sen följer meningen:
- åh, fast nu kommer klassen tycka att vi är värsta superfeministerna!
Något som enligt mig är den bästa komplimangen. Jag vill så gärna ses som feminist och en person som aktivt tar ställning mot patriarkatet och de strukturella skillnaderna som baseras på kön. Feminism för mig är något starkt, peppigt, fint och jäkligt vackert. Jag är en person som vill leva i ett samhälle där människor ses som individer och inte delas in i fack efter biologiskt kön. Feminism ingår i allt jag gör och tänker. Såväl politisk inriktning som synsätt på människor i min omgivning.
Och jag passade på att googla ordet "superfeminist", så här kommer några till som går under samma kategori som mig. Trevlig helg!
