Haggan
Jag hade väldigt höga tankar om denna, eller lite liknande tankar som när jag läste Nuckan av Malin Lindroth. Iaf, Haggan är skriven av Aase Berg och ges ut av Bonnier Pocket och Albert Bonniers förlag.
Men apropå mina höga tankar, jag vet inte om det är jag som var amningstrött eller om det var språket. Det kändes väldigt råddigt och stökigt i min hjärna när jag läste den här. Som att jag hela tiden hade missat något i början eller i något stycke. Och så kanske det var tempot och språket som var lite för mycket för en amingshjärna? Vad vet jag, förvirrad var jag iaf.
Haggan handlar om en kvinna och en man som har en relation, Thelma och Victor. Det hela går åt helvete när Thelma inser att hon ”bara” är älskarinna och han går tillbaka till sin fru. Den historien är i tredje person medan Haggan är ur jag-perspektiv? Om jag minns rätt. Och det går så jäkla fort. Språket är snabbt, vasst, rappt, hysteriskt och galet. För ja, Haggan är ju arg och hon är hysterisk. Hon är all ilska, raseri, galenskap och någon slags systerskap nedkokad i en och samma person som bara driver på. Och det är intressant, häpnadsväckande och jäkligt befriande att läsa. Såklart ska en vara arg, galen och ånga på när en blivit så lurad som hon blivit. Jag skulle önska att det fanns fler som Haggan eller att en kanske kunde applicera en del av Haggan i sitt liv. Det skulle vi nog alla må gott av. Har du nyligen blivit dumpad eller bara vill elda på lite ilska, läs denna. Haggan får tre av fem palmer.
