Snittet som uteblev
Här kommer en text från den 14/11, när vi skulle snittas men då allt ställdes in.
Igår den 13/11 var vi på inskrivningssamtal för snittet. Vi fick träffa en så himla fin barnmorska och en jättetrevlig narkosläkare. Och det visade sig att dom hade en lucka i schemat, så dom ville att vi skulle snittas den 14e istället för 16e! Heeelt bananas men såklart sa vi ja! Mellan mötet med barnmorskan och mötet med läkaren åkte Emelie hem och flyttade på en hylla så att tapetseraren kunde göra sitt jobb - för då ska han fixa fyra rum innan torsdag :)))
Under tiden pluggade jag på espresso house och jag lämnade faktiskt in en uppgift samma kväll. En av tre är färdiga :))
Vi fick kasta om hela schemat, Suzann kom på kvällen, vi åt middag på Texas Longhorn och vi gick igenom packningen en sista gång. Jag tvättade håret, Emelie bäddade rent sängen och alla fick duscha. Sen sov jag mellan 23.30-06.00, längsta sömnen jag fått på kanske 20 veckor? + att jag somnade om två gånger nu på morgonen när dom andra åt frukost.
Sen kom vi till sjukhuset och var redo 08.50 utanför specialistmödravården. Emelie tog Lergigan comp för att lugna nerverna och sen kom vår barnmorska för att hämta upp oss. Jag fick byta kläder, fick emla inför ryggbedövningen och sen fick vi all info. Vi var grupp tre för dagen och jag skulle bli snittad någon gång vid lunch. Hela känslan var orealistisk, att vi var så nära att få träffa vår bebis<333
Efter det skulle jag få en infart och det, mina vänner - det tog över åtta stick! En barnmorska gjorde först tre stick och lyckades med en, sen ringde hon på förstärkning från narkosen som misslyckade gång på gång och mina blodkärl drog sig undan eller sprack :((((
När allt var på plats fick jag dropp eftersom jag var hungrig, och därefter skulle jag få Alvedon och antibiotika. Men innan dess fick vi veta att det tar lite extra tid med kvinnan innan. Man delade sal, så det fick plats för fyra som skulle snittas + sällskap i samma rum med flyttbara väggar. Så vi hade hört när dom gjordes iordning osv.
Efter ett tag fick jag ändå ta Alvedon, men vi fick veta att det kommer dröja en stund, men att dom ville preppa oss på att det snart skulle bli av. En läkare kom och informerade om läget samtidigt som dom inte kunde säga så mycket. Att eventuellt skulle det flyttas fram till ikväll eller en annan dag… Så vi plus ett par till som skulle vara efter oss fick samma info, och partners blev uppmuntrade att gå och äta. Jag somnade och Emelie åt en medhavd fralla. :))) känslorna var så att säga all over the place.
Sen kom koordinatorsbarnmorskan och en annan läkare och förklarade att det var så pass allvarligt att dom skulle flytta både oss och det andra paret till torsdag. Och att dom inte kunde säga något mer än så. Sen fick vi några minuter att landa och då bröt jag ihop. Vi var så nära att få träffa vår unge, hon sparkade konstant, jag hade så jävla ont i armar och händer + jag tänkte konstant på den andra mamman och vad som hade hänt med henne. Vi hade hört pappan och bebisen komma förbi och hämta alla grejer, men visste såklart inte mer än så. Och vi försökte fråga och säga att vi hoppades att allt gått bra med mamman men fick liksom inga svar.
- det var minst sagt otroligt mycket känslor all over the place.
Och sen fick vi packa ihop oss och åka hem. Personalen försökte peppa med att jag nu skulle få äta och vi bestämde att på torsdagen skulle narkospersonal komma och sticka mig direkt. Så att jag slapp bli nåldyna igen.
Vi kom hem, köpte babas, hade några kaosiga timmar med Harry som blev superförvirrad och som undrade var lillasyster var. Jag sov middag, Emelie och Suzann åkte till Ikea och fixade saker i hemmet, jag pluggade - och sen var den dagen slut. Dagen då vi var så nära att få träffa lillasyster men då allt ställdes in.
Jag var så ledsen, trött och förtvivlad. Samtidigt som jag tänkte på den andra kvinnan. Samtidigt som jag bara längtade efter den 16e <3
