för två månader sen,
befann jag mig i London. Jag hade ägnat några hetsiga och fantastiska dagar åt skratt, shopping, Harry Potter, pommes, pimms och häng med två av mina bästa vänner. Drömresan var gjord och vi planerade redan vår återkomst. Vi bodde på ett hostell där någon la knark på min väska, vi sov i trevångingsbäddar och var konstant sockerhöga.
På tåget till flygplatsen får jag ett sms från min kollega från Colour of Love. Vi har fått ett avhopp två dagar innan vi ska kicka igång COL´s medverkan på Putte i Parken. Min stressnivå som varit på noll och den lilla harmoni jag lyckats skrapa ihop under semester raserades och jag fräste av ilska. Vi höll på att missa planet hem och jag ville helst av allt ställa in hela festivalen och stanna i London.
- kom hem, gick igenom informatörerna och skulle finna en lämplig person. Någon som kan tänka sig att hoppa in med bara två dagars varsel, finns den människan ens? Vi hade en reservlista och jag mailade den som var överst på listan.
Denna person var E, och nu två månader senare ligger hon bredvid mig i sängen och är min flickvän. Och jag kan inte förstå att det bara gått åtta veckor? Det är ganska märkligt hur det bara kunnat passera några månader, och hur hon redan fått en stor plats i mitt liv. Det är lite som att jag inte riktigt vet vad jag gjorde innan hon fanns i mitt liv? Jag kan se ett halvår bakåt i tiden och minnas hur det var, för att sen hoppa till tiden sen hon trillade in i mitt liv och bara se hur mycket bättre det blivit. Och jag kan inte låta bli att tänka på vart vi kommer befinna oss om ytterligare två månader? Det är egentligen sånt jag inte vill tänka på, utan hellre bara njuta av det vi har nu. För en gångs skull vill jag inte stressa eller skynda på tiden. Utan bara vara och njuta.