sexualupplysare och bokälskare

 

Jag fick hem den här boken av Leopard förlag  och blev intresserad pga omslaget. Det är inte så ofta en kvinna kan käka en banan utan att en tänker på någon som suger kuk, men det här fotot är mer avslappat och ointressant. Och jag gillar det. Homo Sapienne är skriven av Niviaq Korneliusse och ges ut av Leopard förlag.

Korneliusse är född 1990 och kommer från Grönland där boken också utspelar sig, i huvudstaden Nuuk. Och vi kan börja där, jag kan absolut ingenting om Grönland. Var tvungen att googla för att förstå var i världen vi befinner oss. Det närmsta jag kommit Grönland är ett dygn på Island för tre år sedan. Men om dom har schyssta hbtq-lagar kan jag tänka mig att resa dit. Hur som helst, jag gillar att läsa böcker om platser jag kan noll om. Varje gång jag läser en bok som ustpelar sig i centrala Stockholm, Södermalm, Globen osv så vet jag exakt vart dom springer, vilka fik som finns på riktigt osv. Men staden Nuuk kan jag ingenting och då blir läsningen på ett annat sätt tycker jag.

Boken är kort, 152 sidor och det är högt tempo. Och jag kan ärligt säga att jag först inte förstod att det byttes mellan olika karaktärer. Så jag var ganska förvirrad när jag var inne på andra karaktären som då pratade med första karaktären… Men sen vid tredje karaktären som då kände första och andra karaktären förstod jag och då gillade jag det. Att en fick vara med om samma festkväll, samma ragg, samma sex och samma bråk men ur flera personers perspektiv. Det var snyggt, snabbt och blev upphackat av faktiska sms och chatt-trådar. Vi får följa Fia, Sofia och Inuk + hur deras olika relationer ser ut i ett litet samhälle. Som sagt tyckte jag att det var ganska förvirrande i början, vilket var typ 50 av de 152 sidorna…

Men det som drabbade mig mest är att det är en grupp queera personer som befinner sig i en liten stad. Jag som Stockholmare har ju haft ett annat spelrum under min uppväxt. Visst, i Aspudden kände alla alla. Men inte på samma sätt som alla känner alla där min fru växte upp. Och inte i närheten av hur det framställs om staden Nuuk. Sådant är ju såklart alltid hjärtskärande, hur platsen för uppväxten påverkar, stryper, förhindrar eller dödar ens rätt till att vara den en vill vara. Såklart händer det ju även i större städer, men jag tänka mig att normer kring hur en ska leva, vem en ska bli kär i eller knulla med kanske är snäppet starkare på de platser som baseras på att det fortsätter komma barn. Och mina fördomar säger mig att folk ofta utgår från att samkönade par inte skaffar barn – vilket så kanske är fallet på Grönland? Jag har faktiskt ingen koll hur hbtq-lagarna ser ut på Grönland eller vilka rättigheter de har, men det är ett återkommande tema i boken. Att dom känner sig kvävda, att dom längtar bort, att dom flyr mer hjälp av alkohol osv. Och så känner en kanske inte om det är en härlig plats att bo på. Visst kan en vilja supa och röja varje helg, det kan ju vara kul, men jag känner att dom är destruktiva i typ allt dom gör. 

Jag både gillade boken och kände mig förvirrad. Hade den varit längre hade det gått att sätta sig in i karaktärerna mer och lära känna dom på ett annat sätt. Nu blev det både ytligt och geggigt på samma gång. När jag väl fattade bokens upplägg gillade jag att det var avbrott med sms, chattar och brev till varandra. Det gav något mer till själva historien, lite förvirrande och härligt på samma gång. Jag är redan pepp på nästa bok av Korneliusse. Homo sapienne får tre av fem palmer.