Louise

Louise är tredje delen om TV4-journalisten Ellen Tamm, skriven av Mikaela Bley. Dom går absolut att läsa i vilken ordning som helst eftersom dom är helt fristående gällande brotten/händelserna. Däremot skulle jag läsa i rätt ordning för att lära känna Tamm och alla andra karaktärer i rätt ordning. Spontant inser jag att det är så med ganska många deckarserier, eller kanske serier överlag. Att dom är liksom skrivna fristående vilket innebär att vissa nyckelscener upprepas i varje bok, men det är nog den främsta anledningen till att jag gillar att läsa deckare i rätt ordning, för att få rätt grepp om karaktärerna. Det är Wahlström & Widstrand och Månpocket som ger ut böckerna om Ellen Tamm. 

Bok nummer ett heter Lycke, bok nummer två heter Liv och nu tredje delen är Louise. En kan ju tänka att innehållet liknar varandra pga titlarna och samma karaktärer, men det är helt olika handlingar, inriktningar och spår. Många deckarförfattare kan ju lätt snöa in på samma upplägg gång på gång, och det kanske inte är något fel med det, men det kan ju som sagt bli tjatigt i längden. Med Bleys böcker skiljer sig ur mängden på det sättet, vilket jag tycker är så himla snyggt gjort och kul för mig som läsare! Första boken handlar om ett barn som försvinner i centrala Stockholm, i bok nummer två är det en kvinna som hittas ihjälslagen i en by och nu är det visserligen en kvinna i huvudrollen, men en man som dött.

Louise Bohman är Sveriges justitieminister och knappast omtyckt av alla. Hon har dyra vanor, käkar gärna gratinerad hummer och har en dyr handväska (fick sådana vibbar av Mona Sahlins klassiska Louis Vuitton som hon fick av Lisa Marklund om jag minns rätt?!). Utöver det inleder hon sin karriär med att kritisera polisen vilket såklart inte tas emot bra av någon. Och som grädde på moset bryr hon sig om kvinnor och barn. Hur bra tror ni att svenska folket tycker att det är? Såklart rasar både kollegor, media och folket. Vilken jäkla chock!    

- Det är 2010-tal, kanske 2019, vet ej, men såklart är det fortfarande sjukt att bry sig om så kallade ”kvinnofrågor”. Och det här är ju något som skär små sår i min själ. Vilken idiot kom på att barn ingår i ”kvinnofrågor”? Vad säger det om män och maskulinitetsnormer att barn aldrig klassas som ett område som rör den delen av befolkningen. Om jag vore man skulle jag såklart rasa över detta, men jag känner väldigt få män som faktiskt rasar eller bryr sig om detta… märkligt, kan en tycka. Och det är så sjukt, så sjukt, så sjukt, att det fortfarande är en diskussion att en vill kämpa för kvinnors rättigheter i det här samhället. Vi borde alla skämmas över att det ser ut så i vårt samhälle.

- Och det är ju otroligt intressant och väldigt bra framställt i denna bok hur enkelt kvinnohat sprids för vinden och hur lätt det är att hata en kvinna. I detta fall är det ju en högt uppsatt politiker och det blir snabbt tydligt hur många det är som är emot henne och såklart straffar henne just för att hon är en offentlig person som ”vågar” uttrycka sig om olika frågor, har åsikter och vill driva vissa frågor framåt. Och kalla mig galen, men det är ju liksom en av hennes uppgifter som politiker. Den fråga hon vill driva i denna bok är att det skulle finnas ett eget SOS-nummer för kvinnor. Vilket jag tycker är helt briljant. Tänk om kvinnor som är i extrem fara och som behöver hjälp direkt kunde få snabbare vård, bli hämtade fortare av polis och satta i säkerhet osv. Jag tycker det låter helt briljant. Och som ett viktigt ställningstagande för att synliggöra mäns våld mot kvinnor, barn och djur. Hade det här förslaget funnits på riktigt hade jag röstat för det!

Det som händer i denna bok är att Bohmans pressekreterare hittas död och polisen börjar misstänka att det handlar om ett mord istället för ett självmord, och Bohman var den sista som såg honom vid liv. Redaktionen där Tamm börjar får anonyma tips om vad som kan ha hänt, det blir mediadrev och samtidigt ska Tamm göra en dokumentär om Bohman och hennes liv. Ju mer hon lär känna Bohman, desto mer inser hon att allt inte är som det ska. Och jag började ana ganska tidigt, men kunde inte lösa själva plotten förrän i slutet. Så det var snyggt gjort! Jag kan rekommendera hela serien, men läs den då i rätt ordning. Louise får tre av fem palmer.