Välsignelser
Jag och Jon har avverkat två böcker hittills i vår bokklubb. Först ut var Selamlik som jag fortfarande tänker på och älskade. Och därefter körde vi på med novellsamlingen Välsignelser av Caroline Albertine Minor som ges ut av Wahlström & Widstrand.
Och jag måste ju inleda den här recensionen med att säga att jag har svårt för novellsamlingar. Det är få personer som kan få ihop en bra novell med karaktärer som lockar, en spännande historia och en början och ett vettigt slut på några få sidor. Hittills i mitt liv har jag gillat Jonas Karlsson och Miranda July, men ratat typ resten. Och då har jag ändå testat flera författare, men jag blir liksom inte berörd. Jag kanske behöver tid på mig för att gilla en karaktär, fastna för en story eller ha något spektakulärt slut som stannar kvar hos mig länge.
Skoja. Dom flesta är helt enkelt inte bra på att skriva noveller, det känns alltid för hastigt. Typ som när en bokar en aw och avsatt en hel kväll + kunna vara bakis dagen efter och sällskapet vill gå hem efter ett glas vin. Kul i stunden men inte det en väntat sig. Och så känner jag för noveller.
Välsignelser är liksom inget undantag. Det är sju historier som innehåller otroligt mycket namn och ”drabbande öden”, men jag blev inte så himla drabbad. Själva händelserna var givetvis fruktansvärda, men det drunknade i pretentiöst språk och märkliga meningar. Vi kan väl sammanfatta det som att jag och Albertine Minor inte direkt klickade. Och jag förstår det inte? Första novellen tog upp en ung kvinna som reser till sin far som hon haft bristfällig relation med, hon umgås med hans nya fru och ser hur han blir sjukare och sjukare – hallå, det är som taget ur mitt liv. Men jag blev inte ett smack berörd. = fel författaren och inte på läsaren, för är det något jag kan här i livet så är det att blir berörd. Utöver den sjuka fadern handlar två eller tre noveller om en ung kvinna som tar livet av sig, men ur olika perspektiv. En novell handlar om en kvinna vars man är med om en olycka och tappar närminnet.
- Och alltså kalla mig galen, men jag fattar inte hur jag inte kan tycka om eller bli berörd av texterna när ämnena är så fruktansvärda? Men det är som att allt beskrivs med en ton av att det är saker som hör livet till, och det är det ju? Men ändå. Det går ju att beskrivas på andra sätt för att kanske beröra. Eller så är det mer konstaterande av att ja, pappor dör, folk tar livet av sig, fästmän tappar närminnet.
Och ett till minus, alla noveller slutar mitt i. Typ i en mening. I de första novellerna började jag misstänka att jag fått ett fel-ex med sidor som hoppat runt eller trillat ur. Men det ska tydligen vara så. Och det är väl inte heller min kopp te. Välsignelser får helt enkelt en palm av fem möjliga.
