Det bästa som har hänt mig
Det här är en bok som jag hört och läst om både här och där, så jag blev väldigt glad när mitt Biblo hade den inne. Det bästa som har hänt mig är skriven av Johanna Schreiber och handlar om dom tre nyblivna mammorna Ermina, Sigrid och Freddie som bor i Hägersten och blir vänner av en slump. Och jag läste en liknande bok för några år sen av Anna Winberg som heter Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan. Och den handlar också om tre nyblivna mammor som träffas av en slump, är helt olika och som ändå blir viktiga för varandra osv. Däremot
tror jag helt ärligt att jag kunde ta till mig den här boken lite mer och framförallt bättre eftersom jag har Harry. När jag läste Winbergs bok fanns barn bara som en framtidsdröm, men nu är han här och jag kunde förstå karaktärerna lite mer i denna
bok tack vare det. Med det sagt, böckerna påminner om varandra, men jag fick ändå två helt olika läsupplevelser.
Varje karaktär får egna delar i varje kapitel och det är bra växling mellan dom olika personerna. En del som skriver så är dock bra på att ta upp samma saker men ur olika perspektiv, vilket jag kan störa mig på. Men det förekommer inte i den här, utan allt läggs fram och målas upp ur olika perspektiv på ett snyggt sätt. Vi får alltså följa "den unga" Sigrid som har en partner som på pappret är för 100% jämställdhet osv osv men som knappast lever upp till det i verkligheten. Hon jobbar vanligtvis som lärare. Ermina vill komma tillbaka till sin gamla kropp, helst i förrgår och blir besatt av tanken på kilon, bröst och kroppsform. Och Freddie är bak-influencern som drabbas av en förlossningsdepression. Alla tre bär på känslor som: är det såhär det det ska vara? Varför är jag inte konstant lycklig? Jag älskar mitt barn så jag sprängs men vill vara mer än mamma osv osv. 100% igenkänning på allt det. + att dom alla säger att barnet är det bästa som hänt dom, fastän det är något annat som skaver i samma andetag. Såklart som dom allra flesta bär dom på hemligheter, ångest, oro, ilska mot en partner, stressad över jobbet, krispiga relationer till föräldrar/svärföräldrar och vänner som går upp i rök samma sekund som bebisen är ute.
Det som drabbar mig som mest är Freddies förlossningsdepression, eller att ingen fattar det i början och hur dåligt hon mår. Hennes sambo är bäng, bästisen bryr sig inte och hon mår piss. Det är så hjärtskärande och hemskt. Att den tid som målas upp som den finaste, vackraste, bästa och mest rosaskimmrande i ens liv bara består av ångest, mörker, orkeslöshet och andra vidriga känslor. Nu hade jag inte en depression efter Harry, men jag mådde piss över amningen som aldrig kom igång sådär som alla sa att den skulle, jag hade ont överallt, var livrädd för snittet, mina händer bar knappt Harry och mitt i allt skulle jag vara svinglad över en bebis som ville ligga på mig 24/7. Vilket jag såklart var, också. Men precis som många saker gällande moderskap kan dessa känslor samverka med kärleken till ens unge :))) ens hjärta och hela känslospektra liksom expanderar samma sekund som moderkakan lossas från ens insida :))))
Det jag också gillar är att mitt i allt babykaos, hormoner och stressen över att en inte är sådär superlycklig så händer massa andra grejer. Som det gör i verkliga livet hela tiden. Det ena tyngre än det andra och det känns samtidigt hundra procent realistiskt. Och eftersom en får följa tre kvinnor + sambos och vänner, finns det så mycket scenarier, känslor och karaktärer att känna igen sig i. På både gott och ont, måste jag nog tillägga. Det bästa som har hänt mig får fyra av fem palmer.
