Barnvagnsblues
Jag har läst flera böcker av Ester Roxberg, bland annat Antiloper som jag minns som väldigt bra och sorlig. Barnvagnsblues ges ut av Wahlström & Widstrand.
Och jag kan väl inleda med att det här kanske inte var den bästa och peppigaste boken att läsa inför att jag och E håller på med vår bebis-resa, för det är knappast härlig läsning oavsett om en har eller håller på och skaffar barn. Men jag tänker att för många som skaffar barn kanske en känner och gör som huvudkaraktären gör? Agnes är 29, snart 30 och har precis blivit mamma till Elise. Dom bor i en lägenhet i Axelsberg och letar väl typ efter radhus/villa. Det är sommar, en miljard grader och hon vet inte riktigt hur hon ska få tiden att gå. Det enda hon har att göra är att umgås med en liten bebis som hon är mamma till. Alla andra är på semester, hon har en mammagrupp som hon vantrivs i och hon verkar liksom vara utanför var hon än är och vad hon än gör.
Hon känner sig fånig som förväntas prata med sitt barn när dom är ensamma, hon är dålig som glömt packa med 15 saker inför en träff på öppna förskolan och hon inleder någon slags frenetisk jakt på att plastbanta sitt hem. Hon övergår även helt till ekologiska varor vilket höjer deras matkostnader med 300% och hon är orolig för allt. Dessutom börjar hon umgås med en gammal klasskompis som hon egentligen inte gillar och dom är verkligen inte bra för varandra. Det blir någon slags hets kring barnens utveckling, plastbantning och hur dom gör med sina respektive bebisar.
Mitt i all tristess börjar hon träna för att ha något att göra med sin kropp. Dels för att få bort kilon hon gått upp i vikt under gravidteten och dels för att ha något att göra om dagarna. Och efter att hon kommit in i träningen får hon istället för sig att dom ska flytta till Australien, bryta ihop deras vanliga liv och göra något helt oväntat. Eftersom allt bara går på rutin vill hon bryta allt och göra något som ingen tror om henne. Hennes sambo är väl inte direkt överlycklig över att hon tränar konstant, vill byta land och rent allmänt inte verkar så lycklig över att gå hemma - men han verkar inte heller göra så mycket åt det för att hon ska komma på andra tankar.
Helt ärligt var den här boken jobbig att läsa och jag kom på mig själv kanske hundra gånger med att tänka och hoppas att jag aldrig ska bli så som hon är. Jag känner att jag redan har mina ångest-nedslag, hälso-oro och klimatångest. Det räcker med det, tack så mycket. Såklart fattar jag att varje dag med en nyfödd bebis kanske inte är en kavalkad av festligheter, men att gå runt och må som hon gör skulle jag inte önska någon. Och jag tänker att den här boken kanske är bra för dom som är nyfförlösta, som känner igen sig och kanske känner att dom vill må på ett annat sätt. Och ni i min närhet kan väl ta det här som en allmän uppmaning: börjar jag prata om att jag vill byta världsdel när vår bebis är några månader, ta med mig till en psykolog så att jag får snacka av mig lite ångest :))))) Barnvagnsblues får två av fem palmer.
