Antiloper
Det är Ester Roxberg som skrivit denna bok, och jag har tidigare läst Min pappa Ann-Christine av Roxberg. Boken handlar om Ellen och Astrid, två personer som blir vänner i början av ettan på gymnasiet. De blev liksom över när alla fann varandra. Och så fann de varandra och blev bästa vänner. Egentligen vet ingen varför, för de har inget gemensamt. Men de hör samman. Tills slutet av trean närmar sig och något förändras.
Genomgående får en följa allt ur Astrids perspektiv och varje kapitel innehåller en kortare text skriven av Ellen till Astrid. Det blir snabbt tydligt att Ellen mår dåligt. Ellen glider undan, skolkar, slutar att äta, sover inte och är inte längre sig själv. Astrid gör allt som krävs till en början. Men hur länge ska en bästa kompis orka kämpa? Hur mycket har en kvar att ge när en inte får någon respons? Egentligen skulle Astrid och Ellen åka till Barcelona dagen efter studenten. Men i takt med att Ellens mående försämras blir Astrid vän med en annan, och de åker istället till London. Tills Astrid får ett telefonsamtal från Sverige om vad som hänt Ellen.
Språket är enkelt och en fastnar lätt för bägge karaktärer. Det är ett visst driv vilket gör att en slukar 213 sidor på ett kick. Ämnet är allvarligt och svårt, men Roxberg skriver genialt och det blir hanterbart att läsa om svåra händelser. Och det är så viktigt det som Roxberg skriver om.
- jag tänkte mycket på M häromnatten och självmord, och det gjorde så jävla ont att sakna henne. Det hjälper ibland att läsa andra historier om självmord, ibland hjälper det inte alls. Mest hjälper det att skriva själv om det. Men det var en slump att jag började läsa just denna bok, fast slutet var så pass fenomenalt att det faktiskt känns bättre efteråt.
Antiloper får 4 av 5 palmer.