dan före dopparedagen,

Det känns lite som att det är jul på g, eller iaf något väldigt stort. Nu är ju jag visserligen inget fan av julen och tänker inte ens fira i år, så om någon vill fira en icke-jul med mig så lämna en kommentar.

Men imorrn, åh det ska bli så jävla kul! Solen kommer skina veckan ut, mina absoluta favoritartister kommer att uppträda, jag ska vara med Colour of Love, det är festival och jag kommer vara med finaste gänget. Åh, det kommer bli en fantastisk vecka och jag är så taggad!


det är ju en dag imorrn också,

F - Fast vänta nu, vad gör du?
C - Jamen du gav ju mig din mobil, så jag skriver in mitt nummer!
F - Men egentligen ville jag ju ha Philips nummer?
C - Men varför gav du då mobilen till mig? Jag kan väl inte hans nummer? Då är det väl enklare att bara fråga honom istället?
F - Fast det var ju det jag precis skulle göra, innan du började skriva in ditt eget...


Ja, så kan det gå när vinet är gratis! (ett gammalt Caro-ordspråk! Som jag tror kommer användas flitigt i sommar...) Kvällen igår var sjukt lyckad med böcker, tapas, gott vin, fina människor och skratt. Dock har jag glömt min sladd någonstans, så ni får helt enkelt föreställa er allt tills den är återfunnen.

fokus caro, fokus!

Jisses, jag är så uppe i varv! Pulsen dunkar på och adrenalinet pumpar runt i kroppen samtidigt som min väska mirakulöst ska packa sig själv med rätt innehåll och medan min kropp skriker efter ett bubbelbad med choklad och Cher på i bakgrunden.

Så jag har gjort en lista på allt som ska hinnas med innan denna natt övergår till dag och jag ska sitta i en bil på väg till Hässelholm och Siesta! Packa rätt saker, flytta saker, maila, fixa inför Arvikafestivalen och inför utbildningarna jag ska hålla senare i Juni + tusen saker till. Längst ner på listan står pizza och jag längtar redan.



- just nu springer jag mest omkring i undies och sjunger högt till radion!

ps. med rätt saker så menar jag saker som varma plagg och inte gula converse om det skulle råka regna under festivalen. Nu har jag visserligen gett bort mina, men lämpliga skor kan vara en bättre prio än fyra sällskapsspel som jag packade ner mig till Arvikafestivalen förra året...

you think i crumble?

Vi pausar lite i diskussionen om det går att göra slut på ett snällt sätt, för det kan en tydligen enligt vissa kommentarer?! Det går säkert, men jag vill ha mer exempel av er!

Det som slog mig precis är att oavsett hur det tagit slut och ett hjärta blivit krossat, så går det över. Klyscha på klyscha, men det blir bättre. Och ett krossat hjärta läker alltid. Kanske inte till att bli ett helt åter igen, men någolunda helt blir det alltid. Och redo att älska igen.

Det är lätt att glömma bort detta när en sitter med hjärtsmulorna i händerna och mest av allt bara vill sluta andas, men det är bara att fortsätta andas, umgås med fina människor och skratta. För livet fortsätter och en dag kommer en inte ens tänka på att hjärtat en gång varit i bitar.


ps. på något otäckt vis tycker jag om att ha ärr i hjärtat, att det har älskat, blivit älskat, älskat för mycket och ibland blivit krossat. Men att det fortfarande bankar och någon dag banka för andra.

jorden är lika stort som ett äpple,

Allt om kvällen kan vi ta sen, men först har jag ännu ett exempel på hur liten världen är;

När vi kommer fram till Morfar Ginko så säger hon som tar emot oss att hon känner igen mig och jag känner igen henne. Men vart har vi setts?
- klättring? Nej.
- dalarna? - Nej
- massa andra förslag...

Till sist kommer vi fram till Bokmässan i Göteborg! Och vi går igenom mässan i detalj, när hon frågar om jag gillar Håkan Hellström?!
- ni vet när jag tjuvlyssnade på ett samtal om att Håkan inte skulle hinna signera sin bok, och att jag tog mig in i källaren där han satt och signerade i smyg, och sen tog mod till mig och vågade prata och dessutom få en bok signad?!

- Det var hon som stod och packade upp böckerna!! Och nu kände hon igen mig! Så hur liten är inte världen?