Nuckan

Malin Lindroth har skrivit boken Nuckan och det är även hon som läser upp sin egen bok. Norstedts har gett ut boken. Det är ju något särskilt att lyssna på en bok där författaren själv läser in, det känns extra på något sätt.

I Nuckan tar Lindroth tillbaka ordet Nuckan. Och det har ju hänt med andra ord, att en vill reclaima ordet och göra det till ett starkt och bra ord. I mitt dagliga jobb använder jag ord som bög, flata, fitta och kuk som alla är reclaimade ord. Som tidigare använts som negativt, nedsättande, elakt eller kränkande. Och nu tar Lindroth tillbaka ordet nucka. 

När jag slår på ordet i SAOB kommer följande upp: om äldre kvinna (i sht ogift, känslotorr l. erotiskt kall o. oftast mer l. mindre oangenäm, ibland direkt frånstötande, samt ofta med bigotta l. förbenade åsikter o. en oförstående inställning gentemot ungdom); äv.: ”gammal ungmö”; äv. bildl.; förr äv. om oansenlig l. obetydlig (o. oförarglig) gumma, i sht gammal ogift kvinna l. änka. Hon är en riktig gammal nucka.

Och Lindroth har levt ensam i trettio år, är barnlös och 52 år. Hon presenterar sig som ofrivilligt ensam. Det här är en bok om hur det är att leva utanför tvåsamhetsnormen när det inte är självvalt. När en hamnar utanför på ett eller annat sätt och vilka straff som medföljer. Det handlar också om kärlek, makt och relationer. Hur har en sett historiskt på nuckor och vilken plats har nuckan i dagens samhälle? Och jag tänker att det här är en otroligt viktig bok i en större diskussion om vilka relationer vi värdesätter i det här samhället. Hur olika relationer värderas på olika sätt och vad som händer när en avviker från tvåsamhetsnormen som tenderar att gå hand i hand med heteronormen. Vad händer med en kvinnas värde när hon inte lyckas skaffa man och barn? Vad händer med en kvinna när ingen relation till en man håller? Vad blir det av en kvinna som faller utanför tvåsamhetsnormen? Och varför är det så förbannat viktigt att upprätthålla dessa kassa normer som bara skadar och förstör människors liv? Nuckan är en kort men otroligt viktig bok. Jag tänker att vi alla skulle må bra av att läsa den, diskutera, känna efter och reflektera lite över hur vi ser på människors värde och relationer. Nuckan får fyra av fem palmer.

 Fotograf: Erik Betshammar

Får se om hundarna är snälla ikväll

 

Wow, jag visste inte så mycket om den här boken innan jag öppnade den. Jag hade läst en artikel som Anna delat på fb, och blev oerhört gripen av den texten. Och hela boken grep tag i mig. Får se om hundarna är snälla ikväll är skriven av Marie-Louise Ekman, om hennes man Gösta som blir sjuk. Den ges ut av Piratförlaget

Och jag vet inte hur jag ska hantera den här boken. Stundtals var det ofantligt jävla naket och hemskt att jag som läsare fick ta del av hans toalettbesök, hans smärta och hans dödsångest. Det blev liksom för nära, något som inte var gjort för mig som inte kände varken honom eller henne. Just för att det är en verklig historia, det är inte taget ur någons fantasi. Utan två verkliga människor. Men jag tänker att det var något som Ekman var tvungen att göra, hon skrev små anteckningar nästan varje dag och det blev sedan den här boken. Anteckningarna består av dagens datum, klockslag, hur länge hon var hos honom, vad de åt, hur han mådde, hans toalettbesök, om det gick framåt eller bakåt i hans sjukdom.

Och det är varken mer eller mindre än så, vilket gör det smärtsamt, naket och nära. En blir som en tredje person i rummet som är med om exakt allt som sker. Vilket är både jobbigt och gripande på samma gång. Vissa grejer fick mig såklart att tänka på pappa, även om dom inte hade samma sjukdom eller så. Men något med äldre man, som är båda sjuk och svag. Nej, det var jobbigt när det blev för nära pappas mående. <3

Får se om hundarna är snälla ikväll får fyra av fem palmer.

 <3 

Barnvagnsblues

Jag har läst flera böcker av Ester Roxberg, bland annat Antiloper som jag minns som väldigt bra och sorlig. Barnvagnsblues ges ut av Wahlström & Widstrand. 
 
Och jag kan väl inleda med att det här kanske inte var den bästa och peppigaste boken att läsa inför att jag och E håller på med vår bebis-resa, för det är knappast härlig läsning oavsett om en har eller håller på och skaffar barn. Men jag tänker att för många som skaffar barn kanske en känner och gör som huvudkaraktären gör? Agnes är 29, snart 30 och har precis blivit mamma till Elise. Dom bor i en lägenhet i Axelsberg och letar väl typ efter radhus/villa. Det är sommar, en miljard grader och hon vet inte riktigt hur hon ska få tiden att gå. Det enda hon har att göra är att umgås med en liten bebis som hon är mamma till. Alla andra är på semester, hon har en mammagrupp som hon vantrivs i och hon verkar liksom vara utanför var hon än är och vad hon än gör. 
 
Hon känner sig fånig som förväntas prata med sitt barn när dom är ensamma, hon är dålig som glömt packa med 15 saker inför en träff på öppna förskolan och hon inleder någon slags frenetisk jakt på att plastbanta sitt hem. Hon övergår även helt till ekologiska varor vilket höjer deras matkostnader med 300% och hon är orolig för allt. Dessutom börjar hon umgås med en gammal klasskompis som hon egentligen inte gillar och dom är verkligen inte bra för varandra. Det blir någon slags hets kring barnens utveckling, plastbantning och hur dom gör med sina respektive bebisar.  
 
Mitt i all tristess börjar hon träna för att ha något att göra med sin kropp. Dels för att få bort kilon hon gått upp i vikt under gravidteten och dels för att ha något att göra om dagarna. Och efter att hon kommit in i träningen får hon istället för sig att dom ska flytta till Australien, bryta ihop deras vanliga liv och göra något helt oväntat. Eftersom allt bara går på rutin vill hon bryta allt och göra något som ingen tror om henne. Hennes sambo är väl inte direkt överlycklig över att hon tränar konstant, vill byta land och rent allmänt inte verkar så lycklig över att gå hemma - men han verkar inte heller göra så mycket åt det för att hon ska komma på andra tankar. 
 
Helt ärligt var den här boken jobbig att läsa och jag kom på mig själv kanske hundra gånger med att tänka och hoppas att jag aldrig ska bli så som hon är. Jag känner att jag redan har mina ångest-nedslag, hälso-oro och klimatångest. Det räcker med det, tack så mycket. Såklart fattar jag att varje dag med en nyfödd bebis kanske inte är en kavalkad av festligheter, men att gå runt och må som hon gör skulle jag inte önska någon. Och jag tänker att den här boken kanske är bra för dom som är nyfförlösta, som känner igen sig och kanske känner att dom vill må på ett annat sätt. Och ni i min närhet kan väl ta det här som en allmän uppmaning: börjar jag prata om att jag vill byta världsdel när vår bebis är några månader, ta med mig till en psykolog så att jag får snacka av mig lite ångest :))))) Barnvagnsblues får två av fem palmer. 
 
 

Spegel, spegel

 Jag såg den här boken först i Amsterdam när jag, E och Challe hade lyxweekend för att fira körkortet! Och såklart fattade jag ingenting av vad den handlade om. Men så hittade jag den här hemma. Spegel, spegel är skriven av Cara Delavingne och Rowan Coleman och ges ut av Bokförlaget Polaris.

Bokens huvudkaraktär Red, en rödhårig flata med kort frisyr och som spelar i ett band med vitsminkade Naomi, Rose som är skolans snyggaste tjej som gärna super och ligger runt samt Leo vars bror är på väg ut ur fängelset. Reds mamma är alkoholist och pappan flyr hemmet så fort han kan. Tillsammans är de skolans misfits men passar bra ihop. Dom hänger konstant även fast dom är så olika. Ihop skriver de låtar, repar, uppträder, har twitterkonton, hemsidor och spotifylistor + ett gäng fans. Och allt går ju åt helvete när Naomi en dag försvinner och är borta i flera månader utan att någon vet något alls. En dag hittas hon, i Themsen och är medvetslös. Under tiden som hon ligger i koma försöker vännerna göra undersökningar på egen hand för att komma fram till vad som kan ha hänt deras bästis.

Och det finns så mycket i den här boken. Jag var säker på att det här bara skulle vara någon random ungdomsbok, men den har så mycket. En får vara beredd på att alla karaktärer bär på något mörker och varit med om hemska saker. Det finns historia av våld och hot inom familjen, sexuella övergrepp, homofobi, alkoholism, föräldrar som försummar sina barn, fängelsebesök och en kultur som följer med även efter att personen muckat. Stundtals är det jäkligt mörkt och en tänker ju hur jävla vidrigt kan en ungdom få må. Men trots alla motstånd och helvete så kommer en ju ut på andra sidan och överlever. På något jävla vänster överlever en ju alltid på något sätt.

Jag tycker att det vore synd om den här bara blir läst av ungdomar, för den hade otroligt mycket som folk i alla åldrar behöver ta del av. Så enkelt är det. Spegel, spegel får fyra av fem palmer.

Judasvaggan

Jag har läst flera av Caroline Engvalls böcker och jag kan ju inte låta bli att väldigt illa berörd varje gång. Judasvaggan ges ut av och anledningen till det är lika enkel som svår: för att dom är inspirerade av verkliga händelser. Det är kanske en dubbel mening, men i random deckare där hemska saker sker kan en liksom bara bläddra förbi alla hemskheter, men med Engvalls böcker vet jag att hon förmodligen suttit i intervjuer med folk som blivit utsatta för samma saker som henner karaktärer blir. Och då känns det lite extra under hela läsningen. Engvall är sedan många år tillbaka den i Sverige som är mest kunnig och insatt i ämnen som handlar om barns utsatthet via nätet, självskadebeteende, sex mot ersättning osv. Och även denna bok kretsar kring dessa ämnen.

Precis som Ärren vi bär handlar denna bok om journalisten Lovisa Ling och polisen Ulrika Stenhammar. Jag tror nog att det här kan ses som en fristående uppföljare till Ärren vi bär, men jag skulle rekommendera att läsa ävb först och sen Judasvaggan.

Dock så finns det något negativt med både den här och den förra boken, upplösningen kommer lite för fort och för enkelt? Eller så är det jag som läste båda böckerna för snabbt. Om jag minns rätt störde jag mig på att förra upplösningen var för enkel, och det kände jag att även den här var. Eller alla lösa trådar bara knyts samman direkt över ett par sidor, och sådant kan jag störa mig på när jag precis pressat mig igenom 300-400 sidor... Men jag tror verkligen att det hänger ihop med att jag läser boken stressigt för att jag vill läsa allt samtidigt som det är för vidrigt för att stanna upp vid. Hänger ni med? Som att en vill kolla skräckfilm fastän en håller för ögonen mer än halva tiden.

Vi börjar med titeln, Judasvaggan. Det är ett tortyrredskap som består av ett föremål på tre eller fyra ben med en vass spets uppåt. Genom att placera en person antingen över slidöppningen eller analen över spetsen går personen itu inifrån. För att öka tortyren kan en sätta tyngder på fötterna. – så fruktansvärt jävla vidrigt att ens skriva dom här meningarna. Och redskapet används i modern tid i en stor pedofilring som polisen Stenhammar försöker få tag på samtidigt som journalisten Ling undersöker det från sitt håll. Och jag tycker ju att sådant är lite irriterande, hela Läckbergs serie består ju av Erica Falck som gör ett bättre jobb än polisen. Och i den här boken tar Ling reda på en massa saker som hade varit bra för polisen att veta om, men hon gör det för att rädda barnen och samtidigt få ett scoop. Irriterande såklart, och jag inser när jag skriver det att det är samma sak i Sweet Lolita.

 

Jag rekommenderar den här boken till alla, för jag vet att vi behöver ta del av det här. Privatpersoner, poliser, myndigheter, lärare och alla som jobbar med barn behöver fatta vad som händer i världen och i vår närhet. Barn i alla åldrar köps och säljs likt handelsvaror, pedofilringar sträcker sig över hela världen och människor tjänar pengar på barn. Det går knappt att ta in, men jag tror att böcker likt denna kan öppna upp för att vi kan fatta i alla fall en del av det. Även om det är fruktansvärt, ger en ångest och är genomvidrigt att ta del av så känner jag att det är vårt ansvar. För mig är det vidrigt att läsa en bok på några hundra sidor, tänk då på alla barn som dagligen fraktas, köps, säljs, utnyttjas, våldtas, mördas och blir till handelsvaror.

Judasvaggan får tre av fem palmer. 

 Fotograf: Johan Almblad