Fuck boy

Jag fick hem en dejtingbok skriven av Cecilia Salamon från Bookmark förlag som heter Fuck boy - Praktisk handbok i konsten att dejta. Och det är första gången på flera år som jag läser en dejtingbok med målgruppen heterosexuella. Eller lite här och där används pojkvän/flickvän och ibland används hen, men jag tyckte inte det var nödvändigt när det var så uppenbart att det handlade om att en heterosexuell kvinna skrivit en bok för andra heterosexuella kvinnor som dejtar män. Men men. 
 
Om jag hade läst den här boken när jag 19 hade jag gillat den och förmodligen tagit till mig av mycket av det som står i boken. Jag har ju följt författaren sen hon jobbade på EgoBoozt och jag gillade verkligen hennes blogg. Märkligt att säga men det är ju tack vara Blondinbellas gamla tidning som jag hittade flera vettiga personer som jag fortfarande följer på sociala medier. 
 
Åter till boken. Jag dejtade senast för fem år sedan, och då handlade det om tre dejtar och sen blev vi sambos och numera är vi gifta med bebisplaner och katter. Så det kändes lite märkligt att läsa en dejtingbok där hela världen har förändrats sedan jag senast satt på en dejt. På den tiden fanns qx och typ Happy Pancake, men det fanns inga appar förutom typ Badoo som sakta började spridas, men den vågade jag aldrig ladda ner eftersom den visade exakta steg. Med andra ord är mina referensramar snodda från vänner som dejtar och alla historier jag har hört. Så jag kanske inte lärde mig något nytt, men kul läsning ändå. Mycket kände jag ju igen från den bok jag själv skrivit som heter Sexperternas dejtingbok, ihop med Filip och Nicklas som vi släppte i maj förra året. Ibland var det nästan som att jag läste den och inte någon ny bok, då det fanns väldigt många likheter mellan böckerna. Vilket var intressant med tanke på att dom riktar sig åt helt olika målgrupper. När Salamon hade ett kärlekskontrakt hade vi ett sexkontrakt, och vi hade med lite faktiska säkrare sex-tips osv. Men utöver det var det många kapitel som både hette och handlade om samma saker. Så det kändes som mycket upprepning och inte så mycket nytt. 
 
Dom delar jag gillade allra bäst var när Salamon skrev intron till olika kapitel och det var mer som krönikor med lite historia. Dom var riktigt bra. Sammanfattningsvis kan jag rekommendera Fuck boy på samma sätt som jag rekommenderar Sexperternas dejtingbok - vill du bidra till ett schysstare dejtingklimat bör du läsa någon av böckerna oavsett vem eller vilka du ligger med eller blir kär i. Fuck boy får tre av fem palmer. 
 
 

En apa i Rågsved

Jag har sporadiskt följt Anna Suvanna Davidssons instakonto och jag vet att jag läste några av hennes gamla texter som hon skrev i samband med eller efter en skilsmässa. För det var några gånger under tiden som jag läste boken som jag kände igen några avsnitt, att jag läst dom tidigare, eller snarare om dom. Jag har något svagt minne av att Bloggkommentatorerna skrev om en blogg som hade en anonym skribent och att dom gissade at det var Davidsson. Och med tanke på att boken heter En apa i Rågsved och författarens instagramkonto heter apansattigranen har jag dragit den galna slutsatsen att mycket av det som står i boken är självupplevt. Hur som helst är den utgiven av Mima förlag
 
Vi får följa trebarnsmamman Tess som lever tillsammans med Rickard. Hon pluggar och sliter med en uppsats för att kunna bli lärare och jobbar extra i en underklädesbutik. Dom bor i en lägenhet på söder och hon inser att hon inte längre vill vara med Rickard. Stundtals känns Rickard som vilken man som helst, ni vet lite sådär nedtryckande, förminskande, mästrande och samtidigt ganska lat. En man som tänker att han säger och gör allt för att "hjälpa" en kvinna som egentligen inte vet bättre. Men egentligen handlar det om att han detaljstyr allt hon gör och tänker. Så förutom dom sidorna som inte är sådär supercharmiga kommer andra sidor fram hos honom som innefattar kontroll av ekonomi, sexuella övergrepp, hot om självmord vid eventuell bruten relation och självklart blir det värre när hon bryter sig loss. Han hotar med att han kommer att dö och han gör kanske det mest oförlåtliga - han vänder barnen mot henne. 
 
OBS: detta är ingen spoiler, det står på omslaget om skilsmässan och hennes nya liv som ensamstående mamma. Och jag tror nog att det var det jag blev mest berörd av, hur pappan beter sig mot barnen och hur han hanterar ekonomi efter att Tess valt att lämna honom. För det är så jäkla enkelt för män att bete sig som svin. Att vända barn mot en annan vuxen kan ju en göra oavsett vilket kön en har, men det där ekonomiska är det ju främst män som kan göra. I en heterorelation är det oftast män som tjänar mest och som därmed kan utöva ekonomisk utpressning mot sina flickvänner/sambos/fruar som gör att de inte kan lämna när/om de vill. Det är ju ingen slump att det finns en fastslagen lägsta summa som en förälder ska betala i underhåll till den förälder som har större delen av vårdnaden. Och det är inte heller någon slump att det oftast är just den summan på krona som pappan betalar. Och det absurda är att jag känner många mammor som har hand om barnen och då får det där futtiga bidraget samtidigt som många pappor låter pengarna växa på hög eller skämmer bort nya partnern/barnen. Fy fan, finns inget vidrigare beteende. Allt som handlade om ekonomi och känslomässig utpressning var riktigt jobbigt att läsa.   
 
Men det fanns också mycket annat som var jobbigt att läsa som, tex ord som "fullblodsflata". Och jag ska fan inte grotta ner mig i det för det är inte min uppgift som läsare att kategorisera karaktärens sexuella läggning. Men en ciskvinna som har haft och vill ha sexuella och amorösa relationer med män samtidigt som hon fantiserar om och vill dejta kvinnor är ju en person som jag skulle vilja kalla bisexuell. Men gång på gång återkommer Tess till att hon aldrig haft en lesbisk relation, att hon vill vara flata osv. Kan hon inte bara landa i att hon är bi? Och det är så jävla tråkigt att läsa om ännu en kvinna som hyllar konceptet flata och drömmer om livet som lesbisk. För det brukar ju typ innefatta ett liv utan en äcklig man (som hon tidigare varit gift med/levt ihop med) och någon slags tanke om att leva med en människa som tänker exakt likadant som en själv och med len hud. Alltså kalla mig galen, jag älskar att leva med E och hon är det bästa som hänt mig - men sluta för i helvete att försköna livet jag lever. Folk som drömmer om ett lesbiskt liv förringar och förminskar samtidigt att gruppen lesbiska och bisexulla kvinnor är dom som mår nästan sämst i vårt samhälle, dom som dricker mest på internationell nivå, som tar mycket tabletter, har npfs, hög självmordsrisk och som lider av psykisk ohälsa. - ingår allt detta även i Tess drömmar? 
 
Vad det gäller språket var jag inte särskilt imponerad. Gång på gång kom jag på mig själv med att ha läst massa sidor utan att riktigt veta vad jag läst och jag tror att det hänger ihop med att kapitlena inte sträckte sig över hela sidor, utan det kändes som en barnbok på det sättet att ett nytt kapitel kunde börja på samma sida som ett annat kapitel avslutades + att kapitlet hette något som hintade om vad texten skulle handla om. Och det kändes mest överflödigt. 
 
Så sammanfattningsvis var bitarna om ekonomisk utpressning och Rickards känslovändningar intressanta och vidriga att läsa. Och dom lesbiska äventyren var roande men utan direkt tyngd. Men jag tror att alla som någon gång levt i en heterorelation kan känna igen sig i den här boken, och det är ju bra för dom. En apa i Rågsved får två av fem palmer. 

Rich boy

 
Jag har hört alla prata om den här som vårens och sommarens STORA BOK!!, och något har liksom pirrat till i mig. Ska jag äntligen få läsa något som jag fastnar i? Som gör mig golvad och som får mig att känna något? Caroline Ringskog Ferrada Noli har skrivit boken Rich Boy som ges ut av Natur & Kultur. Och jag har tidigar lyssnat på hennes podd som hon har ihop med Liv Strömquist, men jag slutade lyssna på den efter några avsnitt. Och jag har även läst deras gemensamma bok som jag tyckte var skitdålig. 
 
Rich boy handlar om tre generationer kvinnor: Gully, Marianne och Annika. Gully förlorar sin man i en bilolycka och blir då ensam med fyra barn. Det yngsta barnet tycker hon minst om, Marianne. Marianne är för tjock vilket Gully tycker är jobbigt, och barnen bär hemmasydda kläder som hon medvetet syr för smått för att Marianne ska fatta att hon är tjock - och det här med tjockhet och tankar om att ens kropp är ful och tjock följer med genom hela boken. Och herre min jävla gud vad tråkigt det är att läsa om det. Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte förstår hur förlaget kunde släppa igenom samma upprepningar gång på gång. Så himla tråkigt och gav ca noll till karaktärerna. Att dom äter enligt viktväktarna kan nämnas som en tidsmarkör, men att alla karaktärer har problem med mat, tycker att dom är tjocka och är "duktiga på att vara smala" var bara tröttsamt. Och ja, jag vet att ätstörningar såklart går i arv. Men ändå, det gav inget till karaktärerna öht. 
 
Om kapitlet om Gully var 30 sidor så kanske kapitlet efter om Marianne på 70-100 sidor och Annikas del var längst. Marianne lever med en man som först var hennes lärare och som hon sen lever ett långt och destruktivt liv med. Kaj som mannen heter är ett svin, men som är omtyckt av alla i deras närhet. Dom dricker mycket vin, pratar politik och vill förändra världen, men vacklar då och då i sina tankar. Hon har en bästa kompis som arbetar med utsatta kvinnor, men ändå lyckas hon inte rädda Marianne? Märkligt ändå. Och jag läste hela Mariannes kapitel med en tro om att dom två skulle få ihop det, men SPOILER: det får dom inte. 
 
Annika som är sista kapitlet jobbar som frilans, lever på sin pojkvän som hon egentligen inte är lycklig med och gör typ ingenting med sitt liv. Men så tar relationen slut och hon bryter ihop totalt. Flera gånger försöker hon få tillbaka honom och misslyckas gång på gång. Mycket av detta kapitel utspelar sig hos hennes psykolog. Och det var rent ut sagt skittråkigt att läsa. 
 
En röd tråd är att de olika kvinnorna såklart förekommer i varandras kapitel, men kanske inte på ett så härligt sätt som en kan tro. Gully är med och passar Mariannes barn när Marianne själv är ett vrak. Marianne skickar tabletter till Annika som hon tänker kan vara bra för henne. Och Annika tycker inte att hon känner sin mormor. Och en annan röd tråd är tjockheten och psykisk ohälsa. 
 
Helt ärligt, jag fattade inte varför folk har hypat boken och jag gillade den inte. Jag tyckte inte om språket, jag tyckte att karaktärerna var platta och det fanns stunder då jag kunde fatta att folk blir berörda av det som hände personen, men eftersom jag inte tyckte om någon av personenerna var det svårt att bry mig nämnvärt. Alltså scenerna där en fattar att Marianne får spö av sin man blir en ju såklart berörd. Men när Annika ligger och bölar över att hon gjort slut fastän hon velat det länge  - det bekommer mig liksom inte. 
 
Jag ser fram emot att diskutera den här med Jon i vår bokklubb och med Anna över ett glas iskallt bubbel. Eftersom jag knappt vet vad jag läst kan jag inte heller rekommendera den eller betygsätta den. Hepp!  
 

Hur man gör succé på ett dårhus

Jag har läst en annan bok av Emmy Abrahamson och tyckte sådär om den. Det var inte riktigt min humor. Men sen var jag och Fridah på en flaschig bokfrukost där Andersson var med och pratade om sin bok Hur man gör succé på ett dårhus, och jag blev intresserad. Det är Albert Bonniers förlag som ger ut boken. 
 
Maja jobbar som stand up-komiker, och redan där är ju jag intresserad eftersom jag inte kan tänka mig något värre yrke. Jag har överlag otroligt svårt för stand up eftersom jag får sån ångest för alla som inte skapar skratt. Alltså den känslan att en jobbat med ett material länge, ställer sig på en scen och ska prestera på 90 sekunder och sedan att ingen skrattar. Tänk er scenen i SATC när det visar sig att Miranda dejtar en gift man så fattar ni min känsla. 
 
Hur som helst, Maja är stand up-komiker och det går väl sådär. Det enda hon vill är att folk ska skratta åt henne, att hon är rolig och uppskattas. Samtidigt så har hon depressionen Sven som ständigt är närvarande och som sabbar ganska mycket. Hon kan hantera det ganska bra, men ibland slår det över och hon blir sängliggandes. Eller manisk. Ofta kan alkohol dämpa Svens närvaro, samtidigt som det kan sabba ännu mer. Och ständigt jakten på att vara rolig i alla sammanhang. Att vara kvinnlig komiker är nog bland det jobbigaste en kan vara. Det blir ju liksom dubbelt så mycket att kämpa mot - dels som kvinna är en ju alltid motarbetad i allt en gör, dels som komiker är det väldigt få som kan slå sig fram. Antingen får en vara med pga utseende, för att "en kvinna behövs som alibi" osv. Jag som ogillar stand up kan samtidigt minnas texten som Annika Lantz skrev om hur hon blivit behandlad av TV4 under alla år som kvinnlig komiker, och på andra sidan sitter Mårten Andersson och menar att kvinnor "kanske bara måste bli roligare"...
 
En dag går ett terapisamtal snett och Maja hamnar på psyket. Och historien börjar med att Maja är inlåst och ju längre en läser desto närmre kommer en händelsen som ledde till att hon hamnade där. Det är riktigt snyggt skrivit och ett väldigt bra upplägg. På samma sätt som jag kände med förra boken förstod jag när det skulle vara roligt även om jag inte skrattade högt, däremot blev jag berörd av allt det andra. Det var ärligt och fint skrivet om psykisk ohälsa och främst depression och jag tänker att kombon av humor är bra. Folk som är ute efter en rolig bok får samtidigt läsa om psykisk ohälsa, och folk som vill läsa om psykisk ohälsa får samtidigt lite roligt under tiden. Ni fattar ju, det är en bra kombo. 
 
Hur man gör succé på ett dårhus får tre av fem palmer. 
Författare Emmy Abrahamson

Så lärde jag mig att älska min kropp

Det var Fridah som drog med mig på Linda-Marie Nilssons releasefest av sin bok Så lärde jag mig att älska min kropp som ges ut av Norstedts. Och jag är så himla glad över det för boken är så jävla bra! 
 
Det hela började för några år sedan när Linda-Marie delade en bild på sig själv iklädd en bikini - den bilden blev spridd över hela världen och hon gjorde intervjuer med tidningar från andra sidan jorden. Förstår ni hur absurt det är? Att tidningar, radio, tv och sociala medier rasade och hyllade henne pga en bikini-bild?! Det är så jävla galet på så många olika sätt. Vilket hon själv diskuterar i boken. Att folk kallar henne för modig och stark - när allt hon gör är att existera och inte gå omring i tält. Ingen skulle någonsin komma på tanken att kalla en smal person för modig och stark för att den lägger upp en bild på sig själv i bikini. Men eftersom Linda-Marie ser ut som hon gör blir hon en förebild. 
 
En får följa Linda-Marie från att hon föds till hur hon mår i dag, och det är så jävla jävla bra. Det är historier från gråtstunder i provrum (hej jag har varit där!) till vidriga lärare på gympalektioner, kassa snubbar som betett sig som svin och det gäller i åldrarna 10-100 typ, främlingar på sociala medier och random vuxna i hennes närhet som bara sagt helt vidriga saker. - för vi måste alla enas om en sak: vi lever i ett ätstört samhälle. Vi fostrar barn till att hata sin kroppar, till fetfobiska tankar och med osunda ideal. Vi lär oss att tjock är något dåligt och smalt är något bra på samma sätt som vi lär oss att vitt är något bra och svart är något dåligt. Även om vi inte alla kan minnas när det hände eller hur det gick till så har vi dom här tankarna med oss från att vi var riktigt små. Alla som är över storlek M/38 kan minnas gånger då folk tittat på ens kropp, när hm´s jeans fastnat på låren eller när en gått och lagt sig hungrig. 
 
 
Och jag hade behövt den här boken när jag var 9, 13, 15, 19 osv. Och kanske behövde jag läsa den här boken även som 28 snart 29? Jag är iofs inne i en ganska härlig kropps-fas, jag har accepterat att min kropp ser ut som den gör och jag blir fan glad 98 % av gångerna som jag tittar mig själv i spegeln! PCOS och gener bygger denna kropp som gör att jag kan bygga muskler på en kvart men som samtidigt innebär att magfettet sitter som berg. Och så är det bara, inte mycket att göra åt än att bara njuta av det jag har :)))  Och jag har älskat min kropp sedan jag blev frisk från hepatit C, efter det lovade jag mig själv att aldrig racka ner på min kropp igen för den kan fan klara allt. Och den känslan har fan hängt kvar sedan dess. Men innan det var jag nog inte lika såld på mitt utseende/funktion. Så jag kan bli rörd i förskott när jag tänker på alla barn och unga som kommer att läsa den här boken. <3 Jag skulle vilja att alla lärare, läkare, förskolepersonal, fritidspersonal, ansvariga för kyrkans barntimme och typ alla som kommer i kontakt med barn och ungdomar läser den här boken. Så lärde jag mig att älska min kropp får fyra av fem palmer. 
 
Linda-Marie Nilsson <3