högläsning

Ikväll efter maten hade ungefär halva gruppen högläsning. Alla satt med varsin dator och följande instruktioner gavs: lite bakgrund till det som skulle läsas upp (alltså om det var en novell, ett stycke, en del av ett kapitel osv), om en ville ha kritik eller inte, samt om en hade något övrigt en ville lägga till. 

Och det blev så seriös stämning, fast samtidigt jävligt fint. En skulle läsa låååångsamt och våga ta den platsen som krävs vid högläsning. Jag blev skitnervös, dels för att det var första gången jag läste något högt och dels för att jag bölat/varit nära till tårar hela dagen. Men jag tog mig igenom hela stycket och fick sen ta emot kritik och pepp<333

Jag läste upp någon slags början på min roman. Och var helt öppen för kritik. Jag har ju skrivit femton nr av VR och fick mängder av kritik varje nr - efter det kan jag höra allt... Och det var så jävla värdefullt att våga läsa upp sin egen text och ta emot kommentarer kring det live. Vi som deltog var så jävla modiga! Tack!

fittfakta med Suzann

Plötsligt händer det - jag får vara sidekick till Suzann Larsdotter i ett pass fittfakta! Förstår ni hur stort detta är? Suzann var den första personen som utbildade mig i fittfakta den där vårhelgen 2010, och jag blev nog fittaktivist på en kvart? Sen har jag ju tassat vidare i hennes fotspår och haft henne som förebild under så många år. Under hälften av mina sexologiutbildningar när jag pratat och vurmat om fittan, så är det alltid någon som namedroppat Suzanns namn - med all rätt. Den kunskap som Suzann inte har om fittan - den är nog inte värd att kunna. 
 
Och vi har ju pratat en hel del fitta under veckan. Eller nästan varje samtal eller måltid har kantats av sexsnack, tills Mian kläckte att Suzann borde ha ett fittfakta-pass. Så medan resterande deltagare skålade i bubbel körde vi ett improviserat pass. Fullkomligt ljuvligt. 
 
För egen del insåg jag hur otroligt van jag är att prata med unga, och nu var målgruppen mellan 24-70+, men det fungerade lika bra. Vi gick igenom alla fittans delar, pratade om skillnaden på orden fittläppar/blygdläppar/könsläppar ur ett språkhistoriskt perspektiv, slemhinnor, könssjukdomar, kåthet, omskärelse, klitoris, slidkrans, analsex, lubrikation, g-punkten, massage på fittan, könshår, hygien, smak/doft av fittan, knipmuskler, bäckenbotten, onani och sex med fitta. Jag kan säkert ha missat något, men ni förstår ju själva att en var on fire.
 
 
Alltså det är så givande att hänga med detta gäng. Fy fan vad vi har det bra! Just nu sitter jag och några till på en av terrasserna, Beatrice Eli spelas på hög volym, jag är topless och skriver rent en karaktärsbeskrivning. Livet är ju lite för bra just nu<333

avundsjuk på mig själv

Avundsjuka, jag har alltid tänkt att det är något skamligt, fel eller fult. Dumma känslor som bara elaka människor känner. Något som en ska arbeta med och gärna arbeta bort. Men jag insåg i dag att jag är avundsjuk på mig själv. För att jag är här och får hänga med detta fantastiska gäng. I ett jävla paradis. 
 
I tisdags kväll bröt jag ihop och jag minns hur jag vaknade någon gång under natten och tänkte att jag skulle råka "försova mig" och missa flyget. För jag var så nervös inför att hänga med nya människor, nya skribenter och författare. Och att jag skulle komma där med två slitna skrivböcker jag kladdat i och inte ha så mycket mer att säga. 
 
Fast sen träffade jag detta fantastiska gäng. Redan samma kväll kändes det som att jag alltid känt dessa människor. Dessa ljuvliga varelser som får mig att skrika av skratt, öppna upp mig, dela med mig och vi har de mest fantastiska samtalen. Om vem som egentligen dödade Jenny, hur en skriver en vass dialog, favoritböcker eller hur en slickar fitta bäst. Vi pratar flatfilmer, flatkultur, flatgång och flator. Och vi pratar om att skriva, dialog, synopsis, grammatik, gestaltning och självupplevda händelser. 
 
Ni vet när en har det helt jävla fantastiskt. När en precis tagit en tugga av en varm kladdkaka, precis haft en lång orgasm, skrattat sig hes, lämnat in en deadline eller kubbat sig svettig - en sån känsla går jag runt med konstant. Jag är hög på min egen existens? Vi bor på en ljuvlig kulle, solen skiner och bildar fräknar på min hud, maten är magisk och sällskapet är ologiskt bra. Jag brukar ha lätt för att klicka, men detta är fan löjligt. Jag har aldrig varit i ett sammanhang där jag känner att jag kan gå fram till vem som helst och snacka. Men det kan jag här. Och vi pratar redan om när vi ska ha vår reunion och fortsätta detta fantastiska häng? <3333
 
Och häftigast av allt, jag skriver. Jag skriver och låter andra läsa. Jag har aldrig låtit någon läsa något tidigare. Men nu har två fått ta del av mina texter och båda vill läsa mer. Det är så stort att jag blir yr av tanken. 
 
 
Tack till mig själv för att jag är här. 

detta gäng

Jag har inte koll på varken dag eller tid här - allt bara bakas samman till en ljuvlig massa. Jag vaknar av solen varje morgon och går och lägger mig varje natt med en lycklig känsla i kroppen. Denna vecka är så unik! Jag kommer ju inte klumpas samman med femton
andra härliga, skrivsugna, vettiga själar igen. Förutom när vi har våra årliga reunions som vi spikade andra kvällen! Men kanske inte på en plats som är tagen ur paradiset, med tre-rätters till lunch, solen som skiner och en palm utanför fönstret. 

Jag är så jävla tacksam över denna resa. Att jag tagit mig tid och utrymme i vardagen. Helvete vad jag är lycklig över denna resa. Dessa människor, kursledarna, vädret, maten, solen och all skriv-pepp!! Tack till mig själv för att jag är här<333

Det är inte jag, det är du.

Hur många gånger har en inte velat säga detta till en person en är på väg att dumpa? Jag har iofs aldrig dumpat någon i en kärleksrelation, men jag kanske sagt så när jag dumpat en kompis? 
 
Boken är skriven av Mhairi McFarlane och jag valde den främst pga det otroligt snygga omslaget. Vi får följa Delia Moss som friar till sin snubbe som hen varit ihop med i snart tio år. Paul, som snubben heter svarar ett "nja". Därefter får Delia ett mess - som Paul egentligen tänkt skicka till sin älskarinna... 
- OBS: detta är ingen spoiler, utan en fattar det bara genom att läsa baksidan. 
 
Delia säger upp sig, lämnar stan och flyttar in hos sin bästis i London. Hen skaffar ett nytt jobb, minglar runt i London och börja sakta men säkert att hitta tillbaka till sig själv. Delia fattar att hen försummat sig själv och under alla år med Paul sakta men säkert blivit någon hen egentligen inte är. Detta är så otroligt sorgligt beskrivet, för jag tänker att det måste vara så jävla vanligt? Gällande Delia handlar det om att hen börjar rita igen, litar på sin egen förmåga inom yrkeslivet och att hen är någon utan Paul. Vilket vi alla är - vi är alltid värd något och vi är alltid någon oavsett om vi har en eller flera partners i våra liv. 
 
Sen trasslar livet till sig lite mer och Delia vacklar mellan att gå tillbaka till Paul, stanna i London, dejta andra, flytta hem osv osv osv.  Vem som helst kan ju förstå hur det slutar. Och stundtals kändes boken lite för lång? Men McFarlane har ett ljuvligt språk som gör att en vill fortsätta läsa. Under vissa stycken skrek jag rakt ut av skratt och andra stycken skapade stenar i magen. 
 
Det är inte jag, det är du får fyra av fem palmer.