Synd

Jag fick hem ett ljuvligt paket för ett tag sen som innehöll Synd av Elin Lucassi. Seriealbumet ges ut av Kartago förlag. Och det är helt genialt!!

 
Jag läste det från pärm till pärm och skrekskrattade flera gånger! Åhh! Lucassi är  ett geni! Seriealbumet innehåller exakt allt jag älskar som ny fakta, feminism, pepp, mens, politik, kvinnor och solidaritet. Det är fruktansvärt roligt, sorgligt och väcker ilska. Men albumet väcker också pepp, kärlek och en känsla av gemenskap. 
 
Det var länge sen jag skrattade så högt och så länge åt en serie. Och länge sen jag blev så berörd av ritade bilder. Låna, sno, köp eller önska dig av Tomten <3 Synd får fem av fem palmer! 
 
 
 

Klänningar!

Förra helgen plundrade vi stan på lämpliga, dansvänliga, matvänliga och framförallt vackra plagg! Vi började med frukost på Clarion, perfekt start inför flera timmar av klädprovning! 


Vi gick igenom samtliga butiker längs Götgatan, Pokémon-jagade oss genom Gamla stan, posade i Kungsträdgården och avslutade i Gallerian. Och vi hittade något till samtliga! Alla tre hittade något att bära på bröllopet :'))))) så himla pirrigt och mysigt! Nästa steg är att hitta lämpliga skor, underkläder och smycken! Samt rätt nyans på nagellack!

Haha jag kan ju inte visa några bilder på plaggen dom valde, det får vara hemligt ett tag till :)

ny träning

Jag har ju tragglat på ett tag med gym, yoga, kubbning, pass med Filip och pass med Ernst och E. Och sen ett tag kör jag med mamma, E och syrran varje onsdag. Men jag har ändå känt att jag ville testa något mer, hitta något som känns utmanande och utvecklande. Kan knappt tro att jag själv skriver detta, haha. Men jag känner att min kropp behöver mer omväxlande träning. Något som kickar igång endorfiner, får mig att svettas, något som utmanar min hjärna och som känns roligt. Exakt det jag behöver få ut av träning. 
 
Och jag hittade detta: det är högintensiv träning på under 30 min. Jag gillar att det är kvinnor som gör det och jag gillar upplägget. En eller två muskelgrupper i taget som köttas i 30 sek-1 min. Och sen kör en igenom hela kroppen. Och ja, det är fokus på fettförbränning i kombination av den amerikanske drömmen. Men det går att ignorera och fokusera istället på vad som är höger och vänster. 
 
 
Jag kanske inte orkar kötta på varje dag i trettio dagar, men efteråt mådde jag ungefär såhär: min puls var hög, endorfinerna voltade genom min kropp och jag kände mig jävligt stark. 

Brev till min dotter

Jag fick hem en rosa pärla med texter skrivna till döttrar. Brev till min dotter är skriven av en stor skara mammor. Redaktören heter Elcim Yilmaz och ges ut av Forum. Andra skribenter är: Elaine Eksvärd, Mia Skäringer, Therése Söderlind, Martina Montelius, Märta Tikkanen, Katarina Mazetti, Maxida Märak, Carolina Neurath, Alexandra Pascalidou, Anneli Furmark, Nabila Abdul Fattah och Katerina Janouch. 
 
Jag kände till alla författare sedan tidigare och hade läst något av nästan alla. Ursprungstanken till boken står Yilmaz för och jag blev mest berörd av hennes brev. Yilmaz får cancer och tror att hon ska dö ifrån sin dotter. Så hon börjar skriva brev, spelar in filmer med sång och minnen. Historier som dottern ska få ifall hon dör ifrån henne. Men hon överlever och hon samlar ihop brev från ett gäng kvinnor skrivna till deras döttrar. 
 
Det jag gillade mest med boken var strukturen. Varje brev inleds av ett foto av skribenten, namnet och titeln på brevet. Därefter följer brevet. Och efter brevet står en kort text om skribenten. Jag gillade det upplägget, för jag tror att jag är en sån som hade blivit för påverkad om jag hade läst infotexten först. Det gav något extra att först få läsa brevet och sen få en bakgrundsbeskrivning. Nu hade jag visserligen hört namnen av skribenterna och läst något innan, men jag gillade det ändå. 
 
En av mina bästa filmer i världen är Vid din sida som handlar om Julia Roberts som blir styvmor åt två barn. Mamman som spelas av Susan Surandon är en riktig hagga och gör sitt yttersta för att vända barnet mot Roberts. Vilket är rimligt med tanke på att mannen varit otrogen med Roberts och bara lämnar familjen. Iaf, mamman får cancer och skapar en mantel åt sonen och ett lapptäcke åt dottern, bägga saker innehåller bilder från deras liv. För att dom ska minnas henne efter att hon dött i cancer. 
 
Med denna känsla började jag läsa resten av breven efter Yilmaz extremt vackra, starka och peppande brev. Och jag tror att jag överdrev det en smula? Jag blev inte så berörd av resten av breven? Vissa av breven var riktigt vackra, andra innehöll fina anekdoter, andra brev fick mig att skratta. Ett brev gjorde mig alldeles varm i magen och ett annat brev stärkte mig. Men jag blev inte lika omkullvält som jag hade förväntat mig. Om det gör boken dålig? Knappast. Jag älskar tanken av att skriva brev till sina nära och kära oavsett om en har en dödlig sjukdom som flåsar en i nacken eller inte
 
Boken styrka är att författarna har så olika bakgrund och syften med sina brev. Det är personligt, högt, lågt, kärlek, feminism, råd, anekdoter, minnen, hopp och pepp inför framtiden. Det är släkthistoria, flykt från krig och fattigdom. Det är historier från högstadiet, en förklaring av klitoris och skilsmässor. Dock blir jag lite stressad av att breven är så korta? Jag hade velat ha mer! Ha mer historia, ha mer bakgrund, ha ännu mer pepp, mag-värme och feminism. Brev till min dotter får tre av fem palmer. 
 
 Fotot är taget av Gabriel Liljevall och är snott här

Bridesmaids

Vi fortsätter ju att gå igenom olika filmer som handlar om bröllop, den ena värre än den andra! Sist såg vi Bridesmaids! Det är geniet Kristen Wiig som skrivit det och även spelar huvudrollen. Andra som är med och spelar är Maya Rudolph, Melissa McCarthy, Ellie Kemper och Rose Byrne! 
 
Filmen handlar om bästa vännerna Annie och Lilian. Annie har nyligen blivit dumpad, förlorat massa pengar, bor inneboende hos ett par syskon och arbetar i en butik för att hennes mamma fixat det jobbet åt henne. Och det blir bara värre när bästa vännen Lilian ska gifta sig. 
 
En kan ju tänka sig att ens bästa kompis ska hoppa av glädje/pepp/kärlek när en berättar att en ska gifta sig. Men det blir liksom motsatt effekt, för hur ska Annie kunna vara glad när hennes egna liv är så jäkla dåligt på så många vis? Dessutom blir det om möjligt ännu sämre när hon får träffa de andra brudtärnorna, och främst Lilians nya kompis Helen. 
 
Filmen är oerhört rolig och bisarr på så många nivåer. Det är bajshumor, krispiga sexscener, rivalitet, bråk och riktigt rolig humor. Jag kan ju inte låta bli att älska dessa karaktärer, som tycker att dom är så jävla misslyckade för att de inte har någon snubbe, men så kommer dom ju alltid på att dom har varandra <3 tjejer är ju ändå bäst
 
ps. inför mitt egna bröllop och möhippa är min stora önskan att alla håller sams. alla kanske inte behöver älska alla, fast jag hoppas att folk håller sams där och då. det går ju alltid att ta ett glas bubbel till eller prata med någon annan :))))))