Mål med bakning

Julbak i familjen Wikbro:

- "det där var ju inte direkt estetiskt tilltalande."

- "vad har du för mål med bakningen?" Mormor till Noel knappt två år.

- ni bara drar i degen! Nej jag vill inte vara med. Hur behandlar ni degen egentligen?

julbaket 2012

 
Bilden är tagen för ungefär ett år sen, och idag är det dags igen för julbaket. Vi samlas hos moster Catti, bakar, hänger, äter och suger ut det bästa ur julmyset. Perfekt sätt att tillbringa en fredag. 

effektivt minglande

Efter att ha pulsat fram i snöstorm var vi framme vid Pocketförlagets mingel, endast nästan fyra timmar sena. Vi tog några snabba varv i lokalen, snicksnackade med alla vi kände och sen gick vi vidare. Hamnade på Ljunggrens, bredvid den där galet snygga modellen från gina. Klockan tickade iväg och vi hann gå igenom allt mellan himmel och jord. Bra torsdag!
 
Temat för kvällen var glitter, och vi inledde med glittrande drycker. Finns det en roligare dricka? Så underhållande med lite glitter i. Och hos Pocketförlaget var gänget klädda i fantastiska klänningar, men tog dock ingen bild.

bekväm i sin nakenhet

Eftermiddagsrusningen har precis börjat i simhallen, gamlingar trängs med kidsen i simskolan och mitt i allt försöker jag plaska mig fram i 40 längder. I omlädningsrummet är det folk i alla former, storlekar och åldrar. Hårigt, rakat, solbränt, blekt, hängigt, muskulöst, tatuerat och märkta på olika vis. Det är kroppar. Som kroppar ser ut. 
 
Och det är när jag står där och som bäst håller på och tvättar mig när en liten tant kommer fram, hen är naken, jag är naken, och tanten vill ha hjälp med att läsa på en liten liten flaska: "Kan du läsa vad det står? Är det schampoo eller är det tvål jag packat med mig?". Jag svarar att det är schampoo och tanten tackar för sig.
 
Jag vet inte riktigt varför, men jag blev rörd? Där står vi i bara mässingen och kan konversera. Hen är bekväm och jag är bekväm, och det känns så fint. 
 
 
Jag är så nöjd med att jag liksom lämnat det där med att vara osäker på sin kropp bakom mig. Min kropp är min kropp och jag dyrkar varje cm. Kommer aldrig i mitt liv mer oja mig över en kaka för mycket, hata hårväxten, skrika åt vågen som visar fel siffror eller klä in mig i täcken när jag gjort en bortamatch/hemmamatch. Jag vägrar bli en sån som vill "gömma mig i vassen" när sommaren kommer eller som gråter för att en skjorta inte går att knäppa. Livet är lite för kul för att tänka på kroppen på ett hatiskt vis. 

jag längtar tillbaka till taken

Första snön har nu fallit och kommer förmodligen stanna kvar några timmar, och jag minns hur han varje år sa samma sak till mig: "du förstår med Stockholmare är det så här att dom behöver några dagar på sig att känna in kylan, först tror dom att dom ska dö, och sen får kylan sjunka in lite och sen förstår man att man kommer överleva. Det är så med människor förstår du."
 
Jag minns inte hur gammal jag var när han började lära mig hur det gick till det där med kylan, snön, plusgrader och minus, hur jag skulle kunna förutspå hur mycket jobb han skulle få i veckan eller när han skulle behöva kliva upp om mornarna för att det skulle behöva skottas så mycket. Men ett tag kunde jag förutspå om det skulle bli lössnö, mycket istappar, om han skulle behöva kliva upp vid 04 eller 06 som vanligt. Och vid fjorton eller femton års ålder fick jag börja följa med. Till en början var jag snövakt, fick stå på marken och hålla koll på folket så att dom inte gick under där han skottade ner snö. Efter ett tag fick även jag vara med och skotta på taken, hacka loss istappar och sopa rent. Jag bar trippla underställ/långkalsonger, tjuvluva och fick en egen visselpipa. 
 
- visst var jag livrädd och fruktade för mitt liv den där dagen när vi sopade hotell Diplomat rent, det var 36 meter högt och vi hade dubbla påslag på kranbilen för att nå allra högst upp. Men det var värt det. Jag fick hänga med honom och det var värt att jobba bort lov, stiga upp innan solen och frysa in i märgen. För det var vår tid. 
 
Eller den där gången när vi skulle skotta rent hotell Terminus, mitt emot centralen. Det var den där vintern när det var -20, minst. Vi hade samlats 06.30 och redan vid åtta-snåret tyckte han att det var dags för fika. Detta bröt mot alla hans fika/mat-regler som vanligtvis var lunch vid 11 och fika vid 14, men nu var det så pass kallt att vi måste in och värma upp oss. Vi tar donken på vasagatan:
 
X - God morgon! Vad får det lov att vara?
P - Hejsan, en big mac och company tack.
X - Det är för tidigt på morgonen för det. Så vi har inte det. 
P - Jaha, haha jag förstår precis. Men då tar jag bara en big mac och cola då. 
C - Nej men alltså, pappa, dom har inga hamburgare alls. 
P - Inga hamburgare? Vad säger du? Har ni inga hamburgare?
X - Nej klockan är för lite, vi börjar inte med hamburgare förrän vid tio.
P - Tio? Då är det ju nästan dags för lunch. Nej men vi vill ju ha det nu. 
X - Fast det har vi inte. 
P - Nehe, men då tackar vi för oss. Hej.