vad är jag besatt av?

I varje nummer får redaktionen på Veckorevyn svara på en fråga med några få ord. Här har ni senaste omgången. Min sista omgång, och jag är löjligt nöjd med mitt svar.

Mycket nöje. Kan utveckla mitt svar ytterligare sen.

hej då Veckorevyn!

Det är någon känd bloggerska på framsidan och på sidorna 98-99 hittar ni mina sidor. Mina allra sista sidor för denna tidning. Det känns bitterljuvt. 
 
Främst för att jag minns hur jävla lycklig jag var när jag fick första samtalet från Linda Öhrn Lernström. Och hur jag stressat försökte få pappa att hänga med i mitt nya jobb mellan morfindrömmarna. Hur vi skämtade om att vi kunde branschen och jag minns hur jävla lycklig jag var när han själv frågade hur det hade gått med mina provfrågor, att han mindes det som hände i mitt liv och ville veta. Det kan vara en efterkonstruktion, men jag tror jag hann få jobbet innan han dog men att han aldrig hann se första tidningen i tryck. De två första numrena läste jag vid graven medan jag kedjerökte mentholcigg. 
 
Jag är också tacksam över att jag fick ta platsen på Sveriges största tidning för unga tjejer och vara deras ansikte utåt för ämnen som sex, relationer, hbtq och kärlek. Att jag fick med pronomet hen i tidningen och att läsarna tyckte om mig. Hur frågorna som rörde hbtq ökade för varje nummer och när jag fick peppmail om att jag var ball och cool. Jag är stolt över att Veckorevyn gav mig den här tiden och att jag fick ansvaret. Det var ett drömjobb! 
 
Men mitt i alla sorg över att tiden är över, är jag samtidigt så jävla peppad på nya uppdrag. Jag vill erövra nya areonor, utvecklas och lära mig nya plattformar. Jag har lärt mig om tidningsbranschen och hur den kan funka, nu vill jag hitta nya vägar att nå unga i Sverige. Min kunskapsbas fylls ju ständigt på, nu vill jag finna fler kanaler att upplysa, inspirera och föra dialoger inom.
 
Tack VR och till min närmsta redaktör Angelica för den här tiden <3 

en era är över.

 
Mitt intyg från min gamla redaktör Angelica på Veckorevyn har trillat in. En liten sammanfattning om vad jag gjort för tidningen de senaste åren och som nu är redo att skickas ut till blivande samarbetspartners. Det är fint, men lite märkligt att få en halv a4 som representerar allt en gjort. Som smakprov på ens talang, egenskaper och åstadkommande i ett. 
 
Hur som, den här bloggen ska genomgå en liten förbättringsfas. Ska bara få tillbaka två tentor imorrn, sen kickar vi igång en revolution. Kan för mycket för att vänta. 

som en scen tagen ur Juhas liv,

Min mamma pratar med min moster, samtidigt som min morbror hälsar att mitt namn nämns i radio. Dom pratar om mig på radio. Jag är med i radio! Vad, varför, när, hur, om - är så oklart. Men mitt namn har nämnts. Tillsammans med Veckorevyn. 
Mamma lägger på luren och hojtar att vi ska dricka champagne. Jag letar reda på klippet, mamma hämtar glas och bubbel. Spänningen är hög, jag svettas och mamma försöker gissa vad dom pratar om. 
 
Hon poppar bubblet, häller upp och vi tar varsin klunk.
 
Vi hittar klippet, trycker på play och lyssnar. Och lyssnar. Det är Anders från Hipp Hipp som pratar om en tidning varje vecka, denna vecka har det kommit till Veckorevyn. 
 
Och mitt namn nämns. En gång. Och sen fortsätter de prata om tidningen. 
 
Vi sitter med bubblet i handen, mamma försöker lyssna fler gånger efter mitt namn och ifrågasätter varför det bara nämns en gång. Hon vill att de ska prata mer om mig, och mindre om tidningen. Och vi dricker upp bubblet. 
 
 
I mina familjer firar vi helt enkelt saker väldigt mycket och gärna. Litet som smått, högt som lågt - allt ska firas. Ikväll såg vår middag ut på följande sätt. Så fint. 
 
 
 
 
Här kan ni höra klippet! Hurra!

don´t look back in anger.

Jag vet inte hur det blev så att just den låten blev min deadline-låt. Det måste ha varit i november, hela livet var stökigt efter pappas död och jag var samtidigt överlycklig över mitt nya jobb. Och jag måste ha saknat Ellen. Våra sommarnätter som enligt utopin skulle innehålla öl, dans i sofforna, häng vid dj-bås och discohångel. Den låten påminde mig om allt detta. 
 
 
Igår läste jag igenom frågorna och mina svar för kanske trettionde gången, tryckte på play och grät. En era är över. Och visst känns låten ganska lämplig ändå?
 
 
Och så är det ju den där lilla delen av mig, likt en korkad cocker spaniel, som inte kan se detta som slutet. Som snarare ser fram emot nästa utmaning och peppar inför kommande uppdrag. Om jag någon gång skriver en självhjälpsbok kommer den heta "finn din inre korkade cocker spaniel", kommer sälja i säkert 7 ex.