hänt sen sist,

  • min tatuering mår så jäkla bra och jag pysslar om min lilla bebis så fort jag får chansen. Förstår inte hur min arm såg ut innan detta? Så naket och kalt det måste ha varit? Fler ska införskaffas.
  • jag har hängt lite på erotikmässan, myst och skrattat i timmar. Mina kollegor var utklädda i lite hootchiecootchie-tema, och jag plockade något ur min egen garderob för att matcha...
  • jag har ansökt till att bli skolinformatör för RFSU! Så håll tummarna.
  • vi har bokat resa till London!! Can´t wait <3
  • jag och Ernst lekte höstlov och ägnade flera timmar åt att kolla på Big Bang theory
  • jag har även hunnit med att gå en kurs och bli utbildad till workshopledare i normkritik och säkrare sex!

Och nu ska jag ha mosterdag med start imorrn. Vi ska ta oss till Täby Centrum, gå på bio, äta massa godis och ha världens bästa dag! Mina fina trollungar, världens finaste ungar.

ss - sorg och saknad.

Hur gör en sig redo för ens pappas begravning? Håret är nyss svartfärgat, jag har hål i mina strumpbyxor och allt känns surrealistiskt. Jag sov över tolv timmar inatt och har ägnat morgonen åt Big Bang tillsammans med syster. Men oavsett hur mycket jag sminkar mig, fixar håret och klär mig i svart - så känner jag mig ändå långt ifrån redo.

- jag insåg igår att saknaden nog aldrig kommer gå över. Och att jag på något sätt förlikat mig med att en bit alltid kommer saknas i mitt liv.


Drog en snabb jämförelse med att få hjärtat krossat, och vi vet ju alla att hur jävla makabert ont det än gör - så går det ju över och det går att hitta någon eller några som utan problem kan ta den platsen i hjärtat.
Men detta, det finns ju inget som kan ta en förälders plats? Hur mycket jag än vrider och vänder på det kommer jag ju ändå i slutändan alltid önska att han återigen var vid liv.
Jag satt igår och gick igenom minne för minne, hur arg jag kunde vara om mornarna när han skulle skjutsa oss till skolan och jag bet sönder kinderna för att inte gråta över hur stressad jag var i bilköerna, och jag minns också alla gånger jag skrattade högt åt någon bok jag läste och hur han hakade på mitt skratt utan att veta vad jag ens läste om och hur syrran blängde surt på oss. Alla fredagar vi möttes i stan och satte oss i bilen, och hur en timme lätt kunde passera under tystnad och några få fraser om antingen mitt liv eller musiken vi råkade lyssna på. Eller alla de där gångerna vi vandrat omkring på systemet och han med stor iver berättat långa historier om allt från julöl till hur det egentligen går till när whiskey lagras. Eller första gången vi åt kebab och pappa trodde att de hade ett stort spett med pannkakor och jag fick förklara att det minsann var kyckling. Eller det där jullovet när jag var med och skottade tak och pappa ville beställa en big mac klockan 07.45...

för alltid så jävla saknad <3

en dag med kärlek,






- det syns inte helt självklart på bilden, men de tre svartklädda står gemensamt och drar i en lång sladd upp ur marken och de var så lika tre av de sju små dvärgarna att vi pekade och skrattade så att det ekade över hela folkungagatan. Vad personen i gult gör är dock oklart.

- de andra bilderna behöver ingen direkt beskrivning. Bara ren jävla kärlek och min klippa.

kära trettonåriga jag,

Jag vet att du har stunder då du hatar ditt liv, du smäller i dörrar, skriker på mamma och syster så högt att mamma hotar med att själv ringa störningsjouren. Du låser in dig på rummet i timmar och lyssnar på The Rasmus och Good Charlotte, och förundras över hur några vilt främmande svarthåriga karlar kan förstå hur du mår...
- hela ditt känsloliv är en stor bergochdalbana.

Du kommer läsa någonstans att det kallas tonåren och beror på alla hormoner som finns i kroppen, och att detta går över.


HAHAHAHA!

Okej, 9 år senare och jag förstör visserligen inte dörrar längre. Men finns det ingen form av känslospärr i kroppen? Eller maxgräns för antalet olika känslor en ska kunna känna under ett dygn?

vaknar, ser tatueringen och skriker av lycka. Springer över till mamma och är lite kräksig av nervositet, får ett okej mottagande och vill hjula på innegården. Skrattar sen högt åt Big Bang, för att åka hem till ett tomt hem och leta fram koppar till morgondagens begravningsfika. Sätter mig på balkongen och storbölar över en cigg. Då ringer Ernst och säger att hon är på tåget till sthlm, och tre sek senare smsar Robin något fint. På väg till tuben ser jag att coop säljer semlor och jag blir lite varm i kroppen, ignorerar att Ernst är laktosintolerant och köper ändå. Kommer till söder och får packa upp dom där jävla muggarna och försöker att laga någon form av mat. För att öppna mailen och få ett så jävla bra svar.

bär något lila,

Varje dag, världen över är det ungdomar som blir misshandlade både psykiskt och fysiskt på grund av att deras sexuella läggning inte är heterosexuell. Denna dag är ett steg i rätt riktning och innebär att en bär något lila för att visa att det är så jävla okej att vara exakt som en vill. En klapp på kinden, en push i rätt riktning, en varm kram och en jävligt fin gest.

Jag bär lila för att visa att jag bryr mig jävligt mycket om detta, och jag vet själv att när jag vandrade omkring där i garderoben som osäker unge hade jag bölat av lycka om jag såg vuxna göra detta. Detta är ett sätt att ställning till homosexuellas, bisexuellas och transpersoners lika rättigheter.


Jag vet, det är 2011 och jag blir så jävla besviken på världen över att en dag som denna ens måste uppmärksammas och existera. Men vi har en bit kvar och fram till dess fortsätter vi kämpa! <3