för två månader sen,

befann jag mig i London. Jag hade ägnat några hetsiga och fantastiska dagar åt skratt, shopping, Harry Potter, pommes, pimms och häng med två av mina bästa vänner. Drömresan var gjord och vi planerade redan vår återkomst. Vi bodde på ett hostell där någon la knark på min väska, vi sov i trevångingsbäddar och var konstant sockerhöga. 
 
På tåget till flygplatsen får jag ett sms från min kollega från Colour of Love. Vi har fått ett avhopp två dagar innan vi ska kicka igång COL´s medverkan på Putte i Parken. Min stressnivå som varit på noll och den lilla harmoni jag lyckats skrapa ihop under semester raserades och jag fräste av ilska. Vi höll på att missa planet hem och jag ville helst av allt ställa in hela festivalen och stanna i London. 
- kom hem, gick igenom informatörerna och skulle finna en lämplig person. Någon som kan tänka sig att hoppa in med bara två dagars varsel, finns den människan ens? Vi hade en reservlista och jag mailade den som var överst på listan. 
 
Denna person var E, och nu två månader senare ligger hon bredvid mig i sängen och är min flickvän. Och jag kan inte förstå att det bara gått åtta veckor? Det är ganska märkligt hur det bara kunnat passera några månader, och hur hon redan fått en stor plats i mitt liv. Det är lite som att jag inte riktigt vet vad jag gjorde innan hon fanns i mitt liv? Jag kan se ett halvår bakåt i tiden och minnas hur det var, för att sen hoppa till tiden sen hon trillade in i mitt liv och bara se hur mycket bättre det blivit. Och jag kan inte låta bli att tänka på vart vi kommer befinna oss om ytterligare två månader? Det är egentligen sånt jag inte vill tänka på, utan hellre bara njuta av det vi har nu. För en gångs skull vill jag inte stressa eller skynda på tiden. Utan bara vara och njuta. 
 
 

Våra barn skulle bli dom sötaste!

Tror ni inte det? Med hennes röda hår, och med mina fräknar. Hennes lugn och helst inte mitt temperament. Gärna mitt pigment men hennes nyfikna syn på världen. Världens sötaste, finaste och bästa barn.


Och varför känns det som att det är lite mer ok att skämta och prata om detta nu när jag är tillsammans med E, och inte med någon snubbe? Blir barnskämt ett skämt och inte ett tecken på psykopat - för att vi inte kommer kunna få egna biologiska barn? För det spelar ju ingen roll hur mycket vi gnider könen mot varandra och att det produceras hur mycket vätska som helst - inga barn kan bli gjorda. Så då går det att skämta om på ett annat sätt?

För hade E varit en snubbe som enligt normen och konstens alla regler ska kunna gör mig på smällen, hade nog både en och annan lyft på ögonbrynen om jag börjat snacka om barn innan vi ens firat en månad... Men nu när det inte kommer bli så, är det ett ämne att skoja om? Märkligt det där.

den första

Hur mycket värderingar, minnen och kraft lägger vi vid den första personen? Är det den personen som ska lämna spår, skaka om ens värld och lära en allt en ska kunna? Eller kan det vara någon en möter för en kväll och sen dumpar i arkivet? 
Vad ska räknas för att en person ska vara ens första? Är det första kyssen, dejten, handen som matchar ens egen eller är det första orgasmen en får av en annan som bildar det där första. Eller kan en ha flera första? 
 
Nu när vi ser L Word så lägger de väldigt mycket vikt vid den första, och jag läser in att betoningen sker vid den första kvinnan för att de är så pass medvetna om att de är kvinnor som ligger med kvinnor och därmed bryter mot heteronormen. Dessa kvinnor är ju alla mot heteronormen och aktiva motståndare till (vita) mäns makt i samhället. 
 
 
Och jag får en dålig känsla av det här med första personer. För det känns som att en ska lägga väldigt mycket kraft och energi på den där första, och att den första personen är med (vad det nu innebär) ska skaka om ens värld - och annars har det inte gått till på rätt sätt. Och kan exempelvis jag som ligger/blir kär i alla kön, då ha flera första? 
- för jag kopplar det till att första personen ska vara första sexet. Det omslutande sexet, orgasmerna som uppstår och första gången en sexar med en annan person. Men huruvida detta är en stjärnfall och fyrverkerier för alla, går ju knappast att mäta. Eller blir det alltid fyrverkerier och fanfarer just för att det är ens första? Det finns det ju ingen garanti för.
 
Eller är det jag som är bitter och bara tänker att folk har en syn av den första ska vara en ädel riddare på vit häst. För sånt sker ju aldrig i verkligheten, utan är lite mer lightversion av det.
 
Jag skulle hellre vilja se att en är sin egen första. Att du kan din egen kropp, hittar dina erogena zoner, kan din njutning, kan känna av lusten och få orgasmer själv. Att du vet allt om hur din egen kropp - och sen, eventuellt, gör allt och lite till med någon annan eller varför inte flera andra. 
 
För det där med att en annan människa ska kunna ens egen kropp - innan en själv vet något om den, är inget en alltid kan ta för givet. Hellre att en kan sin egen kropp och sen utforskar nya saker tillsammans med andra. 

lycka i ett nötskal

Ibland kan lycka vara något så enkelt som att ha Håkans senaste skiva på högsta volym och grädda pannkakor i två stekpannor samtidigt som en ska äta tillsammans med sin partner framför några avsnitt av L Word. Bara vetskapen om att hon är här, hos mig och med mig, att vi inte har något tåg att passa - eller ett datum för när vi inte längre ska ägna dagarna åt varandra, gör mig lycklig. Kanske är det rena dumheter, kanske är det förträngning, kanske är det bara trams. Jag kallar det nog för lycklig kärlek. Och vem fan vill ha ett stoppdatum på vansinnig kärlek och hjärtdunk? Ingen vill det. 
 
I några dagar framöver kommer det bara vara vi och dagarna ska ägnas åt att hångla, fnissa, L Word, träffa mina vänner och familj, cupcakes, fniss och ännu mer bokmaterial. Vem behöver åka bort på semester när en kan barrikadera sig i sitt eget hem med sin kärlek och lite mat? 
 
Kan det vara så att jag faktiskt vid en ålder av tjugofyra år upptäckt vad kärlek är på riktigt. Vem vet egentligen det? Jag har nog upptäckt en del av det i alla fall. Kommit så nära krysset på skattkartan en kan. Och hittat det danskarna använder som kärleksord, min alldeles egna skatt. 

min text hos Just idag är jag stark

I natt drömde jag om pappa. Jag brukar oftast veta i drömmen om han är vid liv eller inte. Det brukar vara två sorters drömmar, antingen om han är vid liv och jag blandar ihop drömmar med hopp. Eller om jag drömmer att han är död och att det bara är av saknad som hjärnan skapar dessa bilder. 
- i nattens dröm var han i köket med brorsan på landet och jag såg dom genom fönstret. När jag gick in i köket var han borta. Och jag visste inte i drömmen om han var levande eller död. Märklig dröm. 
 
Hur som, i går kväll kom min text till pappa upp på föreningen Just idag är jag stark!s sida. På olika sätt arbetar föreningen för att dra in pengar till cancerforskning. Den gemensamma nämnaren hos alla skribenter och författare är att de hatar cancer och vill utrota skiten. 
- jag är med och bidrar med en text som jag skrev efter min och E´s första dejt-helg. Jag visste att jag var förälskad och snart skulle bli kär, eller om jag inte redan var kär. Det var jag säkert. Och jag var så arg för att jag saknade pappa så jävla mycket. Ju mer jag föll för E, desto mer saknade jag honom. 
 
Här kan ni läsa texten. Gilla, dela, gråt, tyck om, bli arg, länka, känn vad fan ni vill. Han kommer ju aldrig att komma tillbaka - men tillsammans kan vi förhindra att andra barn ser sina föräldrar bli dödade av cancern.