I dag är allt

Jag läste tidigare i år en bok som jag fortfarande tänker på minst en gång i veckan, Ingenting och allting heter den och är skriven av Nicola Yoon. När jag hittade en annan bok av henne blev jag såklart skeptisk, för det blir jag ofta när jag hittar andra böcker av en författare som jag älskar. För om jag redan fallit pladask för en bok är jag alltid rädd att jag ska bli besviken på något annat den skrivit, tänker ni också så? Ibland kan ju författare skriva flera magiska böcker, men ganska ofta blir det bara pannkaka av det. Så jag var skeptisk när jag började läsa I dag är allt som ges ut av Bonnier Carlsen.

Men det var ju slöseri med känslor! Precis som med Ingenting och allting grät jag när boken var slut, aldrig under själva läsningen. Utan först när historien var slut rann känslorna över. Boken utspelar sig i New York under ett dygn. Det handlar framförallt om Natasha vars föräldrar är illegala invandrare från Jamaica och Daniel som är född i New York men vars föräldrar kommer från Korea. Men det handlar också om syskonrelationer, utanförskap, relationer, vithet, migration, politik, kärlek, så himla mycket om kärlek. De träffas av en ren slump i en skivaffär, han är på väg till ett möte inför extrajobb under sina studier på Yale, hon är på väg till möte för att se om hon kan undvika utvisning samma kväll.

Resten av boken får vi följa Natasha och Daniel som bestämmer sig för att lära känna varandra. De har en lista med frågor de ska svara på inför varandra och de delar med sig av sina uppväxter, deras ursprung och ibland får även deras föräldrar ett eget kapitel här och där. Förutom Natashas och Daniels kapitel som är typ 95 % av boken får vi även ta del av ögonen, afroamerikanskt hår, föräldrarna, ödet, en väktare, några känslor, en sekreterare och några fler personers historier. Och tillsammans vävs det samman till bland det mest välskrivna jag läst. Yoon är ett geni som låter ögonen förklara sin historia, eller låter förälskelsen berätta eller går igenom en del av afroamerikanskt hår, och att allt vävs samman som förklarande pusselbitar runt historien om Natasha och Daniel. Och Yoon återkommer till en och samma mening några gånger under boken: det kärleken gör är att den alltid ändrar allt. Hur vacker är inte den meningen och den innebörden? För det är ju sant, så jävla sant. Vilka vi än är, vilken bakgrund vi än har eller var våra föräldrar än är ifrån – så påverkas vi av kärleken och den kan golva oss när som helst.

Och ja, självklart blev jag otroligt drabbad av att läsa om en person som blir handlöst förälskad och som ska bli utvisad samma kväll. Men det kändes inte överdrivet eller konstgjort på något sätt. Utan mer som att det här är en historia om en person som råkar bli kär samma dag som hon ska bli utvisad. Det var liksom framställt på ett sätt som var realistiskt. Det var inget sago-slut som en kanske kan tro, utan naket och realistiskt berättat om något som många är med om dagligen runt om i världen. Det blev politiskt utan att det var meningen. För migrations-frågor är alltid politiska vare sig det är meningen eller inte. Men det var inte sådär skitnödigt som typ Remember me där sonen blir sams med sin pappa som varit ett as och exakt samma dag som de ska äta lunch som far och son träffar ett flygplan byggnaden som sonen står i och väntar på sin pappa. Det var ju som klippt och skuret för att väcka ännu mer hat mot terrorister, IS och ”det mörka hotet”, när det kanske istället var USA själva som gjorde det mot sig själva… (mvh älskar alla konspirationsteorier om 9/11.)

Jag rekommenderar I dag är allt till alla. Det är korta kapitel, språket är fantastiskt och du kommer att tänka på boken efter att du läst klart den. Med andra ord fick den fullträff på mina tre viktigaste kriterier. I dag är allt får fem av fem palmer. 

 
Nicola Yoon <3 

Lullaby

Jag föll direkt för omslaget direkt, förmodligen för att jag inte skulle banga på en likadan blus som huvudrollsinnehavaren har genom hela boken. Lullaby är skriven av Leïla Slimani och ges ut av Faber & Faber. Såg precis att det är Natur & Kultur som ger ut den på svenska och då heter den Vaggvisa såklart. 
 
Som ni ser på omslaget så fattar en direkt att det är ett barn som dör, och redan efter första scenen förstår en att två barn mördas. Av sin barnflicka. Allt det här står på baksidan så det är ingen direkt spoiler. Det kan ju lätt bli lite märkligt när en bok börjar med ett mord eller att någon dör, men jag gillar ju upplägget att resten av boken förklarar och bygger upp till varför någon dör eller blir mördad. Men i den här boken kändes det bara jäkligt hemskt från början till slut. Det känns helt absurt att försöka gissa sig fram eller försöka förstå varför någon skulle vilja döda ett barn. Inte för att det blir rimligare när det är en vuxen, men ni fattar mina tankegångar. Det finns ju inget i hela världen som skulle kunna förklara eller försvara varför någon skulle få för sig att mörda barn. 
 
Och det var med den klumpen i magen jag läste resten av boken. Jag fattar inte hur den kan klassas som deckare, för det är ju ingen deckargåta som ska lösas eller en bov som ska fångas. Det är en sorglig och gripande historia från början till slut. 
 
Barnflickan heter Louise, hon är en ensam kvinna som har en död man och en dotter som hon inte har någon kontakt med. Det Louise har är sin familj där hon arbetar. Och hon ser snabbt till att bli familjens sista pusselbit med allt vad det innebär. Hon tar hand om barnen, hittar på egna sagor, tröttnar aldrig på att leka, städar hela hemmet kliniskt, lagar fantastiska middagar åt familjen och deras vänner, lagar kläder och tusen andra saker. Hon blir allt som familjen velat ha. Tiden flyter på och fler och fler konflikter bubblar upp mellan Louise och föräldrarna. Tills en dag då Louise inser att det behövs en till bebis, för vad händer den dagen då familjen inte längre behöver henne? 
 
Jag funderade ganska mycket på föräldrarledighet här i Sverige och resten av Europa när jag läste den här boken. Och jag fattade det som att det inte finns någon direkt motsvarighet till förskola i Frankrike? Utan att antingen är en hemma med sitt barn, har nanny eller så kanske det finns förskolor men att dom är svindyra? För det har en ju hört om, att en förskole-plats är lika dyr/dyrare än vad en kvinna tjänar = familjen går back på att ha sitt barn på föris = mamman blir hemma med sitt barn tills den börjar skolan = kvinnofälla. Men jag har inte så bra koll, någon som vet hur det fungerar? 
 
Hur som helst, jag har läst ut boken och jag vet inte om jag ville att det skulle vara kortare eller längre. Kortare = kanske fått mindre ångest, längre= fått lära känna karaktärerna mer? Jag vet inte. Men jag tänker på den här boken och får en klump i magen. Fan, hur mycket ska en bok få röra upp känslor hos en? Jag vet inte, men jag lovar att det kommer att bli en film/mini-serie av den inom kort. Lullaby får fyra av fem palmer. 
 

En dag ska jag bygga ett slott av pengar

Jag har glott på den här boken ganska många gånger, bläddrat lite och läst baksidan några gånger. Men backat då jag inte gillar poesi eller är rädd för dikter eftersom jag i 9 fall av 10 fattar noll och känner mig korkad. Fast sen hittade jag den på biblan och gav den en chans. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är skriven av Evin Ahmad och ges ut av Natur & Kultur.

Boken handlar om en ung kvinna som är uppväxt i förorten men som en dag kommer in på Dramatens scenskola. Familjen har flytt från krig, klasskompisarna hon tvingas umgås med skryter om att de är fattiga samtidigt som de fattar noll procent av hur det är att vara fattig på riktigt. En person som gnäller över att den har ont om pengar, på det där nästan skrytsamma sättet har fan ingen aning om hur det känns att vända på varenda krona.

Jag var som sagt skeptisk till att läsa den här boken eftersom jag trodde att det bara var random dikter, och jag brukar förstå cirka 2 % av alla dikter. Och kanske klassas den här boken som poesi, men visst fan förstod jag den. Även om det i ren textmassa inte var så mycket, kunde en enda mening innehålla mer tyngd och känslor än en hel bok.

Språket har hög puls och jag tvingade mig själv att läsa långsammare för att på något sätt dra ut på njutningen som orden gav. Det handlar om att vara skolans enda icke-vita med allt vad det innebär. Att hela tiden bli läst som en person med en viss bakgrund, en viss historia, vissa egenskaper, ett visst uttal osv. Och vad det gör med en människa. Vem blir en om alla redan har bestämt det åt en?

 Det handlar också om vilket ansvar en får i ett land där föräldrarna inte kan språket eller inte blivit en del av samhället pga Sverige/Stockholm är sämst på dom bitarna. Eller vad händer med en om en ”lyckas”? Om en kommer in på en finare skola, om en utbildar sig eller om en gör saker som ens föräldrar, syskon, vänner och bekanta bara kan drömma om?

En dag ska jag bygga ett slott av pengar borde vara en sådan där bok som alla i årskurs åtta i Sverige fick läsa och diskutera. Det finns så mycket vettiga meningar och så mycket bra som kan lägga grunden för att prata om integration, klass, pengar, fördomar, värderingar och vilket samhälle vi egentligen vi vill leva i. En dag ska jag bygga ett slott av pengar får fyra av fem palmer.

 Evin Ahmad <3 

Böcker i Palma

Jag brukar alltid packa med mig en bok per dag när jag reser med familjen. Främst för att vi ligger och pressar hela dagarna och ägnar mycket tid åt att läsa. Vi är ju inte den familjen som härjar runt, går på museum eller sånt. Utan vi äter, läser, solar och babblar. Så himla härligt. 

Och på den här resan fick jag med mig fyra böcker: Förlåten av Agnes Lidbeck, Mördarens mamma av Ida Linde, Conversations with friends av Sally Rooney och Dubbla slag av Malin Persson Giolito. Förlåten och Mördarens mamma läste jag ut första dagen, så recsensioner på dom är redan skrivna och kommer framöver. De andra två har jag läst växelvis. Det är så jävla ljuvligt att få läsa typ ostört flera timmar om dagen :))))
(null)

(null)

(null)

Vakuum

Jag plockade upp den här boken härom veckan på bibblan, föll direkt för omslaget utan att ens kunna se vad boken hette. Vakuum är skriven av Mia Öström och ges ut av Gilla böcker. Jag vet att jag tidigare läst hennes bok Skuggsommar, som jag har för mig hade en sjuk tvist på slutet. Men jag kunde tyvärr inte hitta någon recension här på bloggen, konstigt nog. 
 
Vi får följa Jonna under tio dagar i december. Hon snattar ett verktyg, undviker sina vänner, svimmar under ett luciatåg och framförallt sörjer hon sin bror Johan. Ganska exakt ett år innan valde hennes tio år äldre storebror att ta livet av sig. Och nu ska hon på något sätt lyckas överleva utan honom. Boken varvas med texter ur jag-perspektiv om Jonnas vardag, tankar och handlingar, samt med texter som hon själv skriver direkt till Johan. 
 
I Sverige under 2016 var det 1129 personer över 15 år som tog livet av sig. Alla som har en miniräknare hemma vet att det är i snitt 3 personer om dagen. Två tredjedelar av dessa personer är män och den vanligaste medelåldern för självmord är mellan 45-64 samt personer över 85 år. I åldrarna 15-29 är den näst vanligaste dödsorsaken självmord. (all info är lånad från Folkhälsomyndigheten)
 
Jag minns när jag gick på gymnasiet och fick frågan om vad jag kände inför att mamman i Om en pojke försökte ta sitt liv, och att jag på stapplande engelska förklarade att jag tyckte att det var sjukt egoistiskt av en mamma att vilja ta sitt liv när det finns barn inblandade. Nu när det gått 12 år sedan jag fick den frågan kan jag väl hålla med mitt gamla svar till viss del, men jag kanske också ställer mig frågan varför vi har ett samhälle som inte fokuserar mer på psykisk ohälsa? I mina mest cyniska stunder undrar jag hur många kändisar som ska behöva ta livet av sig för att frågorna ska komma på tal i högre politiska nivåer. Det finns inte någon som kan ha missat alla meter text som skrivits om Avicii och hans självmord, och någonstans undrar jag om detta kommer att leda till att psykisk ohälsa får större plats i vårt samhälle? Att organisationer som arbetar preventivt, med anhörighetsstöd och på politisk nivå får mer ekonomiskt stöd och därmed kan göra mer för vårt samhälle. 
 
Åter till boken, språket är bra och jag lider mig genom sidorna med Jonna. För jag känner så väl igen alla ord som terapeuter säger, som omgivning säger och som hon tänker om sig själv. Nu har jag inte haft en bror som tagit livet av sig, men en pappa som dog i cancer. Och jag minns alla meningar om första sorgeåret, att se sorgen som böljande vatten, den där obehaliga stämningen när folk fick veta att han dött och alla känslor som på något sätt ska försöka få plats i ens lilla bräckliga bröstkorg. När tipsen som en fick var "försök gråt" och jag inte grät något på 11 månader. osv. Det var så att säga hög igenkänning. 
- förutom att Johan lämnat en lapp efter sig till Jonna som hon då ska försöka följa på något sätt. Som ett sista spår. Min pappa lämnade inga lappar efter sig och absolut inga sista spår. </3 
 
Vakuum får tre av fem palmer. 
Författare Mia Öström