Sången om en son

Jag var på ett seminarium under Stockholm Pride där Joel Mauricio Isabel Ortiz pratade om sin bok och jag har för mig att fokus var erotik och hbtq-litteratur? Minns inte riktigt. Och när jag fick höra om Sången om en son blev jag lockad. Kanske framförallt för att det pratades om att det var så många som hade läst den och som verkligen tyckte om det och kunde känna igen sig i historien. Samtidigt som författaren pratade om att det var en del tuffa scener. Sången om en son är skriven av Joel Mauricio Isabel Ortiz och ges ut av Norstedts.

Och visst är det så, det finns en hel del starka scener som innehåller mycket alkohol, droger, sex och ångest. Avgrundsjup ångest, detaljerade sexscener och mycket fylla. Det är högt tempo, mycket händelser, och mycket svarta känslor. I början kände jag att jag läst samma historia gång på gång. Det finns många andra böcker som har grova sexscener, mycket fylla och mycket droger. Det kändes liksom inte som något nytt. Det som kanske skilde från annat är att karaktären arbetade som skådis och använde ett annat pronomen än hon/han. Men i övrigt, inget nytt under solen. Och jag var rent ut sagt uttråkad. Det finns inget som går igång hos mig när folk har hårt sex med främlingar eller gnuggar in kokain i tandköttet. Och det är bara jobbigt att läsa om ångest, missbruk och smärta. Speciellt när jag inte direkt kan relatera till händelserna.

- Och jag vet inte, men jag kan bli ganska irriterad på författare som omskrivs/omtalas som några som skriver mycket om sex, ovanligt om sex, speciellt om sex, extraordinärt eller smutsigt om sex. Och sen är jag väl kommer till sexscenerna så känner jag ingenting. Inget som jag inte läst förut. Men det kanske ligger mer hos mig som läst miljoner sidor om sex och erotik i en salig blandning? Vad vet jag?

 

Men det finns något som blommar upp och som vänder historien, som ger den en annan dimension – att hen är adopterad och bestämmer sig för att prata med sin adoptivfar som har något slags missbruk. Adoptivmamman dog när hen var liten, och relationen till adoptivfadern har kantats av olika slags misshandel. Och det dyker upp en del om adoption genomgående, bland annat när hen får en snedtändning på en av kollegorna som själv adopterat. Hur hen då som adoptivbarn själv ska ”godkänna” och ”acceptera” andras beslut att adoptera. Och det är ju en väldigt stark scen. Oavsett vad en tycker om adoption måste en ju känna till om vad det är för slags process som vuxna människor går igenom för att de anser sig ha rätt till ett barn.

Är en samma målgrupp som huvudkaraktären kanske en känner igen sig en hel del. Jag jobbar med målgruppen dagarna i ända och kunde väl känna igen en del från mitt arbete och mina studier. Men det var något som saknades. Kanske hade jag behövt mer text? Efter att den djupnar ytterligare kommer det in en person i hens liv som förändrar mycket. Och dom scenerna var bra, men kändes också lite väl förväntade. Äsch, jag var helt enkelt ganska trött på boken ganska tidigt och blev aldrig riktigt berörd. Sången om en son får två av fem palmer.

 

I slutet av regnbågen

Jag har läst ett helt fantastiskt seriealbum som heter I slutet av regnbågen!! Det är skrivet av Bitte Andersson och ges ut av Syster förlag. Om jag inte minns helt fel så är det Andersson som gjort brickorna till vårt Snuskbingo som jag hållit några gånger för RFSL. Tyckte att jag kunde se lite likheter här och där i seriealbumet. Hur som helst, det är fullständigt ljuvligt. Och det innehåller min bästa kombo: fakta och historia på ett lättillgängligt och roligt sätt. Det är oerhört mycket som inkluderas som olika sexualiteter, könsidentiteter, erfarenheter och etniciteteter – men det känns liksom inte konstlat eller överdrivet på något sätt. Utan bara helt rimligt och vettigt.

I slutet av regnbågen handlar om Marja som är en äldre dam vars lägenhet får rökskador och hon måste flytta till ett boende medan lägenheten saneras. Och som av en händelse bokar hennes systerdotter in henne på ett äldreboende för hbtq-personer som hon går med på att bo på. 

 

Och där träffar hon personer i hennes egen ålder som alla är hbtq-personer och det är så otroligt fantastiskt att ta del av deras historia och erfarenheter. Det finns en äldre dam vars fru bor på en demensavdelning på samma ställe. Varje dag är hon där, hälsar på och sjunger. Och då tänkte jag på min egen mormor som bor på demensboende. Sist vi var där och firade hennes födelsedag – 98 år!!, så stämde hon själv in i födelsedagssången. Den satt kvar i hennes minne! Och dessutom tyckte hon att min morotskaka var godast av prinsesstårta, chokladmoussetårta och min <3 Kommer nog leva på det länge :))))

Det blir flera historiska nedslag som såklart varit viktiga i hbtq-historien och det känns så äkta och viktigt när dessa karaktärer får vara med och berätta. Om en vill gå en snabbkurs i hbtq-historia kan en läsa den här boken. Vill en läsa en rar historia om en äldre dam som kommer ur sitt skal och kanske träffar nya vänner och kärlekar kan en läsa den. Om en vill läsa om en lesbisk kärlekshistoria om någon som i massa år levt med sin kärlek, som på utsidan varit hennes ”väninna” </3. Den är fantastisk! Bara gör dig själv en tjänst och läs den. I slutet av regnbågen får fem av fem palmer.

 

100% kamp

Vi var på en specialkväll som historiska museet hade på halloween. Temat var gastar, mylingar och zombies, men det var tyvärr inte så himla bra. Däremot hann vi gå på deras utställning 100% kamp som var fantastisk!

Utställningen tar upp viktiga årtal i svensk historia som rör mänskliga rättigheter, transhistoria, kvinnors rösträtt, funkis-historia och hbtq-frågor. Det är riktigt jobbigt, vidrigt och starkt på samma gång. Vid upprepade tillfällen stod vi bara och stirrade. Vad är det här för land? Vad har vi gjort mot människor och vad gör vi nu i dag? Det är galet och hoppfullt samtidigt. Och vi var enade om att vi kommit långt, mwn att världen fortfarande är galen. 

Utställningen är öppen till 9/12!
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Homo sapienne

 
Jag fick hem den här boken av Leopard förlag  och blev intresserad pga omslaget. Det är inte så ofta en kvinna kan käka en banan utan att en tänker på någon som suger kuk, men det här fotot är mer avslappat och ointressant. Och jag gillar det. Homo Sapienne är skriven av Niviaq Korneliusse och ges ut av Leopard förlag.

Korneliusse är född 1990 och kommer från Grönland där boken också utspelar sig, i huvudstaden Nuuk. Och vi kan börja där, jag kan absolut ingenting om Grönland. Var tvungen att googla för att förstå var i världen vi befinner oss. Det närmsta jag kommit Grönland är ett dygn på Island för tre år sedan. Men om dom har schyssta hbtq-lagar kan jag tänka mig att resa dit. Hur som helst, jag gillar att läsa böcker om platser jag kan noll om. Varje gång jag läser en bok som ustpelar sig i centrala Stockholm, Södermalm, Globen osv så vet jag exakt vart dom springer, vilka fik som finns på riktigt osv. Men staden Nuuk kan jag ingenting och då blir läsningen på ett annat sätt tycker jag.

 

Boken är kort, 152 sidor och det är högt tempo. Och jag kan ärligt säga att jag först inte förstod att det byttes mellan olika karaktärer. Så jag var ganska förvirrad när jag var inne på andra karaktären som då pratade med första karaktären… Men sen vid tredje karaktären som då kände första och andra karaktären förstod jag och då gillade jag det. Att en fick vara med om samma festkväll, samma ragg, samma sex och samma bråk men ur flera personers perspektiv. Det var snyggt, snabbt och blev upphackat av faktiska sms och chatt-trådar. Vi får följa Fia, Sofia och Inuk + hur deras olika relationer ser ut i ett litet samhälle. Som sagt tyckte jag att det var ganska förvirrande i början, vilket var typ 50 av de 152 sidorna…

Men det som drabbade mig mest är att det är en grupp queera personer som befinner sig i en liten stad. Jag som Stockholmare har ju haft ett annat spelrum under min uppväxt. Visst, i Aspudden kände alla alla. Men inte på samma sätt som alla känner alla där min fru växte upp. Och inte i närheten av hur det framställs om staden Nuuk. Sådant är ju såklart alltid hjärtskärande, hur platsen för uppväxten påverkar, stryper, förhindrar eller dödar ens rätt till att vara den en vill vara. Såklart händer det ju även i större städer, men jag tänka mig att normer kring hur en ska leva, vem en ska bli kär i eller knulla med kanske är snäppet starkare på de platser som baseras på att det fortsätter komma barn. Och mina fördomar säger mig att folk ofta utgår från att samkönade par inte skaffar barn – vilket så kanske är fallet på Grönland? Jag har faktiskt ingen koll hur hbtq-lagarna ser ut på Grönland eller vilka rättigheter de har, men det är ett återkommande tema i boken. Att dom känner sig kvävda, att dom längtar bort, att dom flyr mer hjälp av alkohol osv. Och så känner en kanske inte om det är en härlig plats att bo på. Visst kan en vilja supa och röja varje helg, det kan ju vara kul, men jag känner att dom är destruktiva i typ allt dom gör. 

 

Jag både gillade boken och kände mig förvirrad. Hade den varit längre hade det gått att sätta sig in i karaktärerna mer och lära känna dom på ett annat sätt. Nu blev det både ytligt och geggigt på samma gång. När jag väl fattade bokens upplägg gillade jag att det var avbrott med sms, chattar och brev till varandra. Det gav något mer till själva historien, lite förvirrande och härligt på samma gång. Jag är redan pepp på nästa bok av Korneliusse. Homo sapienne får tre av fem palmer. 

  Niviaq Korneliusse

Hata Gustavsberg

Jag har läst Hata Gustavsberg av av Agnes Lindström efter att en i min skrivgrupp tipsade om den. Om jag minns rätt var det hennes kusin? Det är Bonnier Carlsen som gett ut den. Jag glömde själv att fota boken och har snott bilden på omslaget från personen som gjort omslaget, Sara Edströms blogg. Här hittar ni hennes blogg. 
 
Femton år gamla Miranda bor i Gustavsberg och hatar det. Vi har ju haft landställe ute på Bullandö som ligger bortanför Gustavsberg och jag trodde väl att jag skulle känna igen fler platser. Men Hemmesta nämndes typ någon gång och de andra platserna som nämndes har jag typ bara åkt förbi. Men men. Miranda har två kompisar som hon hänger med, hon bär ung vänster-tröja och har rufsigt hår. Är typ trött på allt och alla. Och hon tänker att det måste finnas något mer, något måste hända och varför är alla så jävla tråkiga? Hennes vänner fattar inte riktigt varför det är så tråkigt eller vad det är som är så fel med att vilja "baka något och kolla film" varje helg istället för att festa. 
- gud, kunde relatera hundra procent till min ungdomstid! Hela min tonår var en enda lång fredagskväll nere på Videogodis där det tog två timmar att välja film (något med Jennifer Lopez, skräck eller Beck.) och typ en rinnig kladdkaka. Så jag kunde alltså relatera mer med kompisarna än med huvudkaraktären. Men så kan det väl vara ibland. 
 
Men sen under en släktmiddag råkar Miranda komma ut som lesbisk, hon bokstavligen ställer sig upp under en middag för att säga emot sin homofobiska farbror och alla tycker att hon "ställer till en scen". Och det här med sexualitet är typ ingen som hon egentligen tänkt på. Vi lever ju i en heteronormativ värld vilket innebär att det är först när en person inte är hetero som en inser att en avviker från normen, som då också innebär att en måste komma ut osv. Så hon tänker väl i några sidor om det är så att hon är flata eller om det är något hon sa bara för att. Och jag kan ärligt säga att jag var ganska sur under typ hela boken, för jag fattade inte riktigt om hon var lesbisk "på riktigt", vad det nu är? Eller om hon bara ville sticka ut och göra något avvikande som kids kan vilja? För jag tänker typ såhär: alla har rätt till att testa sig fram, fundera, ligga, hångla och gå loss för att det är härligt och för att det kan vara ett sätt att hitta sin sexualitet eller saker en gillar att göra. Så långt kan vi nog alla vara överens. Men däremot blir jag galen på folk som fejkar att de är flator för att typ ragga på killar. För ja, det händer fortfarande. Kvinnor blir fortfarande indoktrinerade att deras sexualitet och njutning finns till för att attrahera män och män tror fortfarande att deras existens är grädden på moset i allas sexliv. 
 
Miranda blir i alla fall medvetet kompis med skolans andra flata, Sanna, och dom börjar hänga och göra allt som Mirandra drömt om. Typ klottrar, fixar strömavbrott och pratar om feminism. Hon dumpar sina gamla vänner och går helt upp i Sanna som hon sen blir ihop med. Och jag fattar det inte. Jag köper inte deras relation och jag fattar aldrig om Mirandra gillar Sanna på riktigt eller bara är tänd på henne för att hon blir "något". Innan var ju en nolla och nu är hon i alla fall en nolla som är flata. Jag kan fatta att en femton år gammal queer person kan må bra av att hänga med andra queera. Men när själva identiteten att vara queer blir något större än att vara queer är det något inom mig som skaver. Och det är så jag läser Miranda. Hon är osympatisk, ganska elak, otroligt självisk och så jävla osäker. Och så är det ju såklart för många femtonåringar! Men det är typ inte först de tre sista sidorna som hon visar några goda sidor. Jag var mer irriterad genomgående och väntade bara på att jag skulle falla för Miranda. Men det hände aldrig. Däremot gillade jag Sanna. Sanna var en fin karaktär, vettig, kunnig och en som blomstrar de tio sista sidorna. Sannas karaktär köper jag helt och gjorde att jag ville fortsätta läsa boken. 
 
Hata Gustavsberg får två av fem palmer.  Den kan typ vara bra att läsa för andra kids som kan behöva ventilera begreppet sexulitet, att ha sex för första gången och typ hur frustrerande det kan vara att känna sig uttråkad på livet. Men i övrigt kände jag mig mest nollställd. 
 
 Författaren Agnes Lindström.