Min pappa Ann-Christine
Den här boken är skriven på det sättet jag gillar allra mest. Där ett kapitel kan vara tre sidor långt och ett annat kapitel innehåller bara tre ord. Där det växlar mellan dåtid, nutid och egna tankar. Det finns ingen direkt ordning på texterna, och när en är riktigt skicklig så blir det fantastiskt. Som denna bok.
Ester Roxberg har skrivit boken Min pappa Ann-Christine som handlar om hur henoms pappa Åke vid 58 års ålder berättade att hen egentligen är en kvinna. Hur hen under många, många år dolt detta för sin omgivning och försökt förtrycka tankarna, känslorna och sig själv.
- Och läsaren får följa Esters tankar och känslor gällande allt som sker. Hur ska hen reagera? Hur kan en må? När ska pappan komma klädd som en kvinna och vad kommer egentligen alla säga?
Parallellt får en följa Åkes uppväxt, när de första tankarna kom och vad som fick henom att dölja detta under större delen av sitt vuxna liv. Och när dessa två historier vävs samman så kryper det in under huden och in i hjärtat. Att samtidigt få följa ett barns tankar om dess uppväxt kontra denna persons barn och hur den känner kring samma känslor. Och hur jävla jobbigt det är när normerna förstör för enskilda individer.
Men mitt i allt det fina får jag mest ångest. Jag blir så jävla stressad när dottern inte vill att pappan ska komma klädd som den själv vill. Att det skulle dra för mycket uppmärksamhet och att dottern inte vet hur den skulle reagera? Vilket i sin tur krockar med att kyrkan som pappan arbetar på tar allt jättebra. Vilket i sin tur krockar med mina fördomar om kyrkan och religion överlag. Och det går inte heller att dra tankar till mitt eget liv då min egen pappa är död, så det krockar ännu mer för mig. - fast det är viktiga känslor alltihop.
Men, boken är viktig och borde läsas av alla. För att den ger ett underlag kring fortsatta diskussioner om trans*, kön, tvåkönsnormen och andra normer som konstrueras konstant och begränsar människors sätt att leva. Boken får ändå 4 av 5 kakor.
