lyckligare nu

Det har funnits perioder i mitt liv då jag inte velat ta några foton på mig själv. Inte för att jag varit missnöjd med mitt utseende, tänkt på kak-kilon eller låtit medias missvisande syn på kroppar tränga in. Utan för att mina ögon avslöjar alla mina känslor. Under tiden jag var sjuk i Hepatit C finns det kanske max 10 bilder när jag låter blicken möta kameran. Dels för att jag föraktade mig själv för att mitt hår förändrades, men också för att ångesten syntes. Under tiden pappa blev sjukare försökte jag ta bilder på mig själv, men sorgen syntes i min blick och jag blev illa till mods av mina egna känslor. 
 
 
Den här bilden togs i lördags morrse. Det är hon som tagit den, vi har vaknat några timmar tidigare och jag håller på att prova klänningar inför Pride-paraden som vi ska se tillsammans med mina vänner. 
 
Och det var länge sen jag kunde titta på mig själv och känna av min egen lycka. Jag har ägnat flera timmar här ute på landet och funderat över detta, och känt den där fantastiska känslan av att vara lycklig på riktigt. Och det finns så otroligt många anledningar till min stora lycka! Om några veckor börjar skolan och jag har kommit in mina två förstahandsval. Jag är till 87% klar med körkortet. För lite mer än en vecka sen fick jag ett litet syskonbarn som mår bra. Alla mina vänner och syskon mår bra och är friska. Ingen i min närhet är sjuk. Tre av mina närmsta vänner kommer inom en månad att åter igen bo i Stockholm! Till hösten kommer jag vara med i ett projekt som bla RFSU är med och ordnar. Jag skriver regelbundet för Oliver & Eva. Dessutom kommer jag fortsätta att föreläsa och utbilda under hösten, båda för RFSU men även efter egen regim för Ung Inspiration, så jävla spännande. Planen är även att hinna med Göteborg, Rom, Yasuragi och kanske ännu en resa under höstens gråa månader. 
- och förmodligen den främsta anledningen till varför mina ögon gnistrar: jag har träffat kärleken. Någon som gör mig lugn och exalterad på samma gång. Som får mig att rodna, fnissa och vilja skriva dikter. En jag tänker på direkt när jag vaknar, saknar i sömnen och somnar med i telefonen om nätterna. Den bästa. 
 

byt ut boyfriend mot girlfriend ba

 Som jag tittat på denna bild, förmodligen timmar, och tänkt att jag vill uppleva exakt detta. Hannahs jakt på kärlek kan ibland upplevas på gränsen till bisarr och besatt, men det finns nog ingen som inte kan känna igen sig i denna karaktär. Och så många gånger som jag känt exakt så, att jag inte ens behövt ha titlarna med i leken, bara jag får vara med och uppleva det. För många känner ju att det där med titlarna är överskattade, i vägen eller bara överflödiga. Nu pirrar det i kroppen varje gång jag läser flickvän - oavsett om det är jag eller hon som skrivit det. Och jag börjar sakta men säkert inse att jag har det som Hannah efterlyser. Fast världens finaste flickvän istället för en simpel pojkvän. 

vem förtjänar kärlek?

Sen jag började berätta för vänner och familj att jag träffat någon, på riktigt, så sa många samma sak: det förtjänar du! 
 
Och jag vet att alla menar väl, och mitt hjärta tickar till och värme sprids i min kropp. För visst fan förtjänar jag att vara lycklig, fnissig, glad, kåt och förälskad i den finaste på denna jord. Givetvis gör jag det.
- men jag kan inte låta bli att undra, vem förtjänar inte kärlek?
 
Är det dom där vita kränkta männen som sitter ensamma i sitt kök efter att deras fruar lämnat dom som Anton Abele beskrev skilsmässors baksida? Eller är det våldtäktspersoner, individer som utövar tortyr, mördare, personer som aktivt misshandlar och psykopater som inte förtjänar kärlek? För jag passar ju inte på någon av dessa beskrivningar, vilket gör att jag åter igen förtjänar kärlek. Eller är det dom där elaka, snåla, giriga och överjävliga människorna som ingen egentligen orkar umgås med. Eller om en varit ett as i tidigare relation men nu kammat till sig - är det då en individ förtjänar kärlek? 
 
Eller vad är det hos mig som gör att jag förtjänar kärlek? Är det några egenskaper jag har? Erfarenheter jag samlat på mig genom åren? Eller har jag passerat ett viss tidsspann sedan förra relationen för att det ska förtjänas? För det var ju ungefär 2 år och 4 månader sedan mitt hjärta bankade för en annan individ, ungefär samma tid som pappa blev sämre. Eller är det för att vi synkat så fantastiskt på så många plan som det resulterar i att vi förtjänar varandras kärlek? Jag vet inte, och jag blir inte klok på det. 
 
Eller så kanske det bara är som Natti sa: Alltså Caro, jag är din äldsta bästis och känner dig bäst av alla. Och jag har sett vilka jävla psykon du träffat tidigare. Så då kan jag faktiskt säga att du förtjänar att träffa någon som får dig att må bra, gör dig glad och tycker om dig. På dig stämmer det faktiskt att säga så. 
 
 

romantikern

E - Alltså dina ögon. Det är som att dom glittrar! Dom verkligen lyser!
C - Ja, men det är ju för att min pappa var tjuv...
E - Men, vad säger du nu?
C - Ja, du vet. Han tog några stjärnor och stoppade in dom i mina ögon...
E - Nu fattar jag ingenting. 
 
 
Hehe. Så himla romantisk är jag som pajar stämningen när hon ger mig en fin komplimang. Men ni fattar ju själva, vem hade bangat på att säga så? Det var ju öppet mål. Fast större delen av tiden är vi såhär söta. <3