livet är så phucking jävla orättvist
Livet är bara så jävla orättvist, jag undrar vad det är som gör att saker som denna händer. Ibland önskar jag att jag kunde vara religiös, ha någon eller något att skylla på när det händer sånt här, men eftersom jag är atiest sen så länge jag kan minnas, gör det att jag inte har nån enda jävel att skylla på! Det skulle verkligen vara så sjukt jävla skönt att kunna skylla på någon, ha någon att vara arg på. Men det går inte nu. Jag blir bara så trött på all smärta och lidande som det bidrar till alla männisrko runt omkring. Ibland är ens egen smärta mindre betydelsefull när man ser alla runt omkring som lider och är exakt lika ledsna eller mer, då gör det bara ännu mer ont och smärtan accelereras! Jävla skit! Det värsta är att jag inte ens orkar tänka på hur det blir sen, när det är dags för alla begravningar. Då är liksom hela dagen koncentrerad till att gråta och få ut sin smärta. Ett rum fullt av människor som lider och gråter. Jag vet att det är en del av sorgarbetet, men fyfan vilken vidrigt smärtsam dag det kommer bli.
Jävla-cp-helvetes-anal-apa vad livet är orättvist!
Jag hatar att jag jämt ska sakna någon, det är så. Jag befinner mig konstant i ett skede då jag sakner någon eller något. Jag vet inte varför det är så, men det är så bara. Jag saknar dig nu, ditt nöt!
Nu ska jag gå och dränka mina sorger i jordgubbste med honung, dricker ur din kopp farmor, inbillar mig att det på något sätt för oss mer tillsammans<3
Puss puss//caro