breakdown.

Jag är fullkomligt jävla slutkörd. Jag känner mig fullkomligt avtrubbad och mentalt grå. Jag grät på tuben påväg hem från jobbet.
- Jag grät över all ångest jag ständigt bär på, över att jag märker av mer och mer för var dag som går av sjukdomen, över att jag hatar hatar hatar jakan, att klyftan mellan mig och en vän bara växer och växer, att jag ständigt är trött och slut, att Sterner är i sin herrgård istället för hos mig, att jag inte vet hur det nya året kommer börja, och över att det känns som att jag tappat all kraft och styrka. Folk säger dagligen att jag är stark, men tyvärr, jag känner inte av något alls av det.

Imorrn jobbar jag 9-21, förhoppningsvis det allra sista passet i jakan. Imorrn ringer jag översta chefen, säger exakt som det är, kapitulerar och retirerar. Jag klarar bara inte av en till börda i mitt liv, det räcker nu.

Nu ska jag bädda ner mig med min vetis, ringa Sterner och hoppas på lite fina ord<3
#1 - Emma

Men usch! Hoppas dagen börjar mycket bättre idag! För visst kan även en stark person ha sina dalar. Ta hand om dig och ha en fantastisk onsdag!

#2 - Jenny

Min fina syster, jag vet att du är stark men det är skitjobbigt att höra det när man själv inte tycker det. Du kommer klara det här och det är så många som finns där för dig. Du får när som helst komma hit och bli upppassad och sova på soffan det ska du veta.



Massor med kramar och ett gäng pussar

#3 - Anonym

Caro, man är ingen superhjältemänniska för att man orkar jobba äckligt långa pass och inte klaga... Gör inte såhär mot dig själv, unna dig själv NORMALA arbetsdagar på ställen du tycker om... Jag älskar dig så mycket!



1/3 longdrink