apropå berlinmurens fall.
Allt har bara gått så fort, snart har tre månader passerat, jag letar ny inneboende och jag vet inte om mina känslor hänger med, eller så är det jag själv som inte hänger med mina känslor. Tårar rann och kramade om hjärtat ordentligt, en upplevelse som skett till det antal att jag kan räkna på min ena hand sen uppbrottet.
Idag mår jag bättre och kan se på gårdagens händelse ur ett annat perspektiv, och jag har fastställt nästan alla känslor som flyger omkring i kroppen. Jag skiter i kärleken och jag struntar i förhållande. Det jag saknar allra mest är en vän, min vän, min fina bästis<3