keep on walking.
Och det är stunder som dessa som jag känner mig fullständigt maktlös, och jag känner att världen är så sjukt jävla orättvis som gett mig en så pass svår sjukdom och denna jävla överjobbiga behandlingen som jag måste ta mig igenom. Det känns som att det är för mycket som läggs på en liten 20årings axlar, men samtidigt så vet jag inte om det hade varit direkt enklare att tackla allt detta som 37åring?!
Sjukdomen tvingar på mig en roll som stark, tuff, någon som orkar härda ut, hålla humöret uppe och se löjligt positivt på allt mörker. Samtidigt som jag känner att denna roll är alldeles för stor och tung att bära, så håller jag väl på något sätt tummarna för att när allt är över - kommmer kläckas som en ny, starkare, tuffare och mer härdad människa. Det är iaf vad alla andra säger...
Jag bara vägrar bli en vandrande grönsak igen, som i början. Jag vet inte ens hur många veckor det varade, men det enda jag minns är jag levde på knäckemackor och tillbringade mina dagar på hallmattan i väntan på sjukhusbrevet, som aldrig kom...
Det finns både fördelar och nackdelar med att ta blodprov - fördelar är ju såklart att de håller koll på mig, att det går i rätt riktning och så att jag får rätt diagnos och rätt mediciner. Nackdelen är - denna jävla ångestfyllda väntan! För det finns fan ingenting jag kan göra än att vänta!!
Just nu vill jag bara låsa in mig själv i en liten bubbla, ha noll kontakt med omvärlden och bara vara själv, utan några jobbiga ångestfyllda tankar som skapar oro i kroppen och sätter djävulska spår i min hjärna! Sitta där i min tysta bubbla tills min fina sjuksköterska hör av sig och säger att allt kommer att bli bra.
Jag är en av dina fina sköterskor - och det kommer att bli bra! Men vägen är lång - och känns såklart lång - men det går framåt! Som Jonas sa igår - shit, redan 5 veckor! Och det är ju så, tiden går så jäkla fort - fast att det för dig känns som en evighet mellan sprutorna, veckorna, coh svaren. Men om du ser på livet i övrigt så går det ju hemstk fort, inte sant? Helgerna du jobbar, möten på jobbet, och sen är det helg igen, och ny vecka, nya bråkiga barn, nya möten, och så helg och blommor igen! Du ser! Zapp zapp så har en-två veckor gått igen! =) Och du är faktiskt himla stark och dukig, och som religös människor säger - Gud ger oss inte mer än vi kan klara av - så ja, det här kan du klara av. Fast... ja, det är tungt, långt, och otroligt onödigt och dumt.. Men nu är du där.. och 5 och halv vecka har ju gått nu, eller hur? 1/5 avklarat! Värt att fira juh! =) PUSS!