bra.

Det här blev en såndär natt då jag bara längtar, längtar, längtar tills den dag då jag på folks frågan om hur jag mår, enbart kan svara "Bra.". - för jag vet inte om det är jag som inbillar mig, eller om det faktiskt är så, men just nu känns det som att alla som frågar liksom väntar på en fortsättning på meningen. Som att ett enkelt "bra" inte är godkänt, utan det blir en liten paus, och sen fortsätter jag att babbla på om att jag visst mår bra, medicineringen går prima och berättar exakt hur många veckor det är kvar...

Och jag vet att folk bryr sig, vänner, familj, släkt och alla fina är löjligt älskvärda som stöttar, frågar och finns där - och dessa människor kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat!

- men det skulle bara vara så jäkla skönt att inte ha den där pausen flåsandes i nacken, och att ett "bra" räckte.

Helt ärligt så är jag så jävla äckligt trött på min sjukdom, jag har levt med den "aktivt" i snart ett år nu, haft den snurrandes i mina tankar konstant sen dag ett och ständigt medveten om min sjukdom. Och jag är så trött att jag kräks på den! För jag är inte min sjukdom, det är bara något jag har just nu...

- jag är trött på att få frågor (som jag vet är av omtanke, men som ändå ständigt påminner om att något inte är helt hundra med mig)
- jag är galet trött på viktkommentarer, för ja, jag har gått ner över 10kg, sånt som händer när man blir dumpad av det man trodde var ens livs kärlek och får ett sjukdomsbesked inom loppet av en vecka...
- jag hatar att jag måste försvara mig i alkoholfrågan, för det är inte okej för en ung, framåt och ickereligiös kvinna att inte vilja dricka alkohol, så går det ju inte till i vårt samhälle!

Jag försöker leva ett så "Normalt" liv jag bara kan, och jag njuter av att bryta exakt alla förhållningsregler som min äckligt dumma psykoteraput gav mig, och jag njuter av kicken att sätta mig själv på prov och se hur jag klarar av mer och mer som ingen trodde att jag skulle kunna! Tabletterna tar jag i ren rutin, så det känns som mitt vanliga liv numera. Men det är när jag sitter där med sprutan redo på onsdagsförmiddagarna, jag ser hur medicinen blandas och jag tänker "att denna lilla blandning är det som dödar viruset och gör mig frisk!" samtidigt som jag i samma ögonblick som nålen går in i huden, vet att jag inte är "normal".



ps. så snälla fina vänner - kan vi inte bara ta en paus från sjukdomssnacket?! Jag mår äckligt bra, behandlingen rullar på och jag är så gott som frisk! Därmed känner jag inte för att ständigt bli påmind och känna flåset i nacken. Får jag någon ny biverkning el annat vajsing, så blir ni uppdaterade - men annars, så kan vi väl bara låtsas som att det inte finns någon diagnos?! <3
2 kommentarer
Linda

I hear ya! <3

Madde

Absolut hjärtat! :P