religion

 När jag var 12-14 bad jag till gud varje kväll om större bröst. 7år senare och samma bhstorlek. Skämtåsido så har jag i flera omgångar under min uppväxt försökt tro. 
   Jag började gå konfirmationsutbildningen för att försöka lära mig, hitta gud eller se om det ens var något för mig. Jag skrev mängder av brev till mina ansvariga präster med frågor som "hur kan gud älska alla när bibeln säger att det är rätt att stena bögar?", "hur kan barn svälta om gud och jesus vill alla gott", "varför finns det krig?" - men de svarade aldrig på mina brev, och till sist var jag bara där för fikat...

Någon natt förra hösten bad jag också till gud, mitt i ett ångestutbrott av borttappade sjukhusprover, brustet hjärta, noll pengar på kontot, inget jobb och en hyra att betala - så gav jag det en sista chans, men nada.

För mig får folk tro på exakt vad de vill, så länge de mår bra utav det och inte försöker pracka på mig något. Jag är ateist och jag ser det som ett hån mot kyrkan om jag skulle gifta mig, döpa min barn eller begrava mig i kyrkans namn - det gäller även alla andra som gör det.

ps. nu ska jag fortsätta sluka Richard Dawkins "Illusionen om gud", skämdes som fan när Filip kunde mer om vårt sortiment än jag själv. Dessutom är den jäkligt bra.