skilsmässa.

Åh, det är så jävla stort ämne, men samtidigt så otroligt viktigt. Just nu läser jag om det, och det är riktigt intressant att läsa om det ur en person vars föräldrar fortfarande är giftas synvinkel. Hon nämner att hon är glad att hennes föräldrar aldrig skilde sig när hon var barn, för då fick hon fokusera på att vara barn och inte på att hennes familj skulle splittras...

Ja. Spännande synvinkel. Jag kan säga såhär, mina föräldrar skilde sig för 16 år sen och jag kan räkna på högst 3 händer på antalet gånger de tillbringat mer än 30min i varandras sällskap sedan dess. Det har varit blod, svett och tårar för att dessa tillfällen ska ha varit möjliga att genomföra -
- men hellre det än att de hade fortsatt sitt äktenskap med allt som hände.

Jag kan inte se varför föräldrar ska tvingas bita ihop så pass mycket enbart för sina barn skull, visst att de är det allra viktigaste någonsin i livet, men ska inte föräldrarna också få leva lyckligt? Misshandel, otrohet, alkholism, ekonomiska problem, förtryck - hur mycket ska en förälder gå igenom och klara av enbart för barnens skull?

På ett sätt känns det som ett förminskande av barnen, självklart att ett barn mer eller mindre tar skada av en skilsmässa (jag vet en hel del som påverkat mig och vilka skador jag fått efter skilsmässan) - men barn klarar även mer än vad en kan tro.
- jag vet inte hur många som skakat sina små huvuden över att min pappa var bra på att vara frånvarande och att jag till viss del kan ha saknat en fadersgestalt. Och? Vem säger att en pappa måste vara den enda manliga förebilden (om det ens behövs någon). Jag har vuxit upp med en gigantisk släkt, familj och vänner till familjen som ständigt varit närvarande.
- och jag kan bara se fina fördelar med detta, så många fina i min närhet som jag är jävligt tacksam över!
Sex osv.
0 kommentarer