något italienskt, som maffioso.
Jag vill förstå, men det är så svårt. Så mycket nya termer, ord och känslor som jag försöker men långsamt tar till mig. Samtidigt som jag vill bära honom på mina axlar vill jag lämna rummet, lämna platsen och lämna världen. Jag vill ignorera det som sker framför mina ögon och jag vill att allt ska vara som vanligt. Minns knappt hur det var innan detta hände? Eller jo det minns jag, jag skulle precis säga upp kontakten för att du glömt bort mitt sista och avslutande läkarbesök, och sen ringer du och meddelar detta. Lustigt hur livet och känslorna måste vända om ibland.
Jag säger att hans nya medicinförpackning är fin och vi tycker båda att den är mer praktiskt och mycket snyggare. Dessutom får det plats mycket mer tabletter, mycket mer än det han tidigare tog. Han läser högt och säger sen vad han tänker om namnen. "Hörru Caro, den här då! Det låter ju som något italienskt. Som maffioso".
